Aftonbladet – 19 september 1854, sida 2

hur han stundom i hennes blida ansigte sett en skugga af melankoli, som uppfyllt honom med samvetsagg och förtviflan. Han ställde hennes bild vid sidan af det hemska uppträdet från den föregående aftonen och tänkte på huru det kunde vara möjligt, att en så ädel, så god, så sjelfuppoffrande qvinnas hela jordiska bana skulle vara beroende af en så eländig varelse. Upptagen af dessa tankar — så upptagen af dem, att han erfor en tryckande känsla af att han växte med skuggorna, att han kom i ett nytt och onaturligt förhållande till de föremål han gick förbi, att han såg skenet från hvarje ljus bli rödt — gick han hem för att söka skydd för ovädret. TRETTONDE KAPITLET. Ett ljus brann svagt i det fönster, hvaremot den svarta stegen ofta blifvit rest för att bortföra det dyrbaraste af allt i verlden för en arbetsam hustru och en skara hungriga små barn; och till sina öfriga tankar fogade Stefan den bittra betraktelsen, att af alla den jordiska tillvarelsens tillfälligheter utdelades ingen så olika som döden. Ölikheten i börd var intet i jemförelse dermed, ty om också en kungs och en röfvares barn föddes denna natt i samma ögonblick, hvad var denna olikhet i jemförelse dermed, att ett menskligt väsende, som älskades af eller var till nytta för ett annat, bortrycktes af döden medan denna öfvergifna qvinna fortfor att lefva? Med mörkt sinne, hämmad andedrägt och långsamma steg inträder han i huset. Han gick upp till sin dörr, vred, om låset och gick in i rummet. Lugn och frid herrskade derinne. Rachael var der och satt vid sängen. Hon vände om hufvudet, och hennes ansigtes ljus sken på midnatten i hang själ. Hon