Aftonbladet – 18 september 1854, sida 3

,förebygges ej genom den föreslagna rättigheten att vid 28 års ålder taga pastoralexamen, alldenstund examenstagandet är ett obehag, det hvar och en undviker så länge han möjligtvis kan. Invändningen att de examensskyldige i så fall icke hafva nägon annan att skylla än sig sjelfva besvaras af föregäende punkt och den nu följande. 5:o. Omöjligheten för prestmän, som tjenstgöra i stora och folkrika församlingar, hvilka helt och hället upptaga deras tid, att hinna förbereda sig till en examen. Är det rättvist att dessa, hvilkas hela tid upptagits af trägna embetsäligganden, skola i befordringsväg stå tillbaka för sådana, som baft en mindre mödosam befattning och till följe deraf mera tid att egna ät sina studier P 6:0. Är det rätt, är det kristligt att, med kunskapsfordringar dem man anser alltför små, locka unga män att ingå i kyrkans tjenst, för att draga nytta af deras arbete, men då de fordra den lön för sitt arbete, på hvilken de med stöd af Guds ord och en naturlig billighet hafva de rättmätigaste anspråk, säga till dem som sä: Edra kunskaper äro för små. I hafven dem väl tillräckliga för att arbeta, men icke för att äta? 7:o. De med pastoralexamenstagandet förenade omkostnader fä slutligen ej heller förbises. Adjunkternas aflöning är rikskunnig. Maängdens af kapellaner likaså. Pastoralexamen är förenad med en längre eller kortare resa till stiftsstaden, en längre eller kortare vistelse de:städes, allt efter som man förut haft tillfälle förbereda sig, och slutligen med äterresa derifrån. Antag, t. e., 10 mils resa dit, tre mänaders vistelse derstädes och 10 mils äterresa. Aflöper väl allt detta för mindre än 100 rdr? Men — hvar skall väl en adjnokt taga 100 rdr utan skuldsättning? Hvar tager mängden af kapellaner denna summa? och för hvilket ändamål uppoffras den? För en såker befordran? Nej, utan för den osäkra möjligheten att vinna befordran.