Aftonbladet – 18 september 1854, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Negerepubliken Liberia på vestra kusten af Afrika. (Efter Ritter.) sn (Forts. fr. n:o 214.) År 1620 seglade två skepp från Europa till Nordamerikas kuster ; det ena med en laddning af tappra, fria, men i England förföljda män, hvilka under snöstormar och hagelskurar landstego som skeppsbrutna på Plymouthklippan i Massachusetts och lade der grunden till Förenta Staterna; det andra, ett holländareskepp, som förde de första 20 slafvarne till torget i Virginia, vid mynningen af Jamesfloden. Med dem begynner frihetens och slafveriets land, som snart avulle göra millioner lyckliga och olyckliga. Magistra ten i Virginia fastälide stora böter för menni:kohandeln, staten Massachusetts straffade menniskoröfrarne som andra förbrytare; men i Georgien och SydCarolina fingo guvernörerna befallning afengelska kronan att icke motsätta sig slafinförseln, emedan man ansäg denna som ett säkert medel att hålla de engelska kolonierna i beroende af kronan. I norr fann slafbandeln ringa insteg, men i söder tilltog slafvarnes antal hastigt; menniskohandeln uppväxte till en fraktansvärd industrigren, till en pest för landet. För staten Virginia, som gjorde allvarligt mostånd, mot kronans omhuldande af slafveriet, blef detta en starkt medverkande orsak tillden sedermera inträffade frigörelsen från England. Denna ovilja, detta känsans uppror mot slafhandeln upphörde aldrig hos den sdlare hälften af Förenta Staternas invånare, om också den andra hälften af dessas befolkning af e gennytta öfverlemnade sig ät denna, den skamligaste af alla förvärfsgrenar. Den 30 December 1816 sammaniräffade två män, Caidwell och Robert Finley, som länge hos sig burit tanken på slarveriets skändlighet, i staden Washingwon, båda hysande den öfvertygelse, att någonting mäste göras i denna sak, om ock alla deras samtida. ansåge det omöjligt. En församling, som till följan-de dag inkallades tili Capitolium, kom efter många debatter till det beslut, att man med anledning af slaffrågan skulle bilda ett sällskap, som borde insamla underrättelser och erfarenheter angående möjligheten af att anlägga en koloni af frigifna negrer med sjeltstyrelse i Afrika eller på nägot annat dertill passande ställe. Redan åtta dagar derefter organiserade sig under regeringens bistånd det amerikanska kolonisationssällskapet för fria negrer i Förenta Staterna, med Bushrood Washington i spetsen som president och E. B. Caldwell som sekreterare, och antog till valspråk : Something must be done (Nägonting måste göras). Många motståndare framträdde med dem invändning, att det vore omöjligt: negren var för ovetande, han hörde till en underordnad race af menskligheten, han var blott född till lastdjur, vedhuggare, vattenbärare och träl, fullkomligt oskicklig; att styra sig sjelf. Häremot pästodo de andra:-han år odödlig lika väl som vi, han är vär br r; Jehovah har fört Israels barn från slafveriets land in i frihetens; hållen Lot Carys exempel framför edra ögon, detta ensamt är tillräckligt att vederlägga ert pästående!s Lot Cary var född 1780 i Richmond i Virginien som slaf, uppfostrad af fromma föräldrar, hade arbetat fyra år som slaf i en tobsakshandel och hade i sitt 24 år öfvergätt till baptistförsamlingen. Han bade lärt sig att Iäsa och skrifva och hade slutligen blifvit en välsignelserik prest för sina medbröder-å slafveriet. Gesom flit och sparsamhet förvärfvade han sig 150 dollars, för hvilka han köpte sin och sina söners frihet. Han skaftade sig nu anställning vid ett packhus med en årlig lön af 800 dollars. År 1816 inträdde han som medlem i kolonisationssällskapet och blef en af dess starkaste stödjepelare. (Forts. följer). — Vådan för prester att påtrugas sina får