Aftonbladet – 16 september 1854, sida 3

står mig, här uttryckte hans ansigte en vidunderlig skarpsinnighet; ,jag kan se lika långt in i en slipsten som någon annan menniska, ja måhända längre än de flesta, då jag blifvit vand dervid från barndomen. Jag ser häri spår af sköldpaddssoppan och rådjurssteken och guldskeden. Ja, det gör jag,, utbrast Bounderby, i det han med en vis min skakade på hufvudet. Vid himlen, det gör jag I ) Med en helt annan skakning på hufvudet och en djup suck sade Stefan: Tack skall ni ha, sir, nu vill jag säga er farväl. Dermed lemnade han Bounderby,som svällde och pöste framför sitt eget porträtt på väggen medan mrs Sparsit likasom förut stickade, med foten i stigbygeln, och såg mycket nedslagen ut öfver folkets laster.