Aftonbladet – 16 september 1854, sida 3

På grund af denna anledning till stycket dtillkomst har författaren gjort till sin uppgif att visa, huru de yppersta snillen ofta måst kämpa med armod och nöd, om deras arbe ten icke äro sådana att de slå an på och upp bäras af den stora mängden bland deras sam tida, eller huru de förnedras genom att nöd gas sälja sig åt makten eller taga allmoso af enskilda. Den förening till hvars förmåi stycket gafs, har just till uppgift att rädd den torftige skriftställaren från det sorglig alternativ af brist eller vanära hvari förf. vi sar att han så ofta finner sig försatt. Men med denna tillfällighetstendens ha författaren förstått att på ett mästerligt sät sammanväfva en uppgift af mera allmän na tur, som gör att stycket ses med lika stor intresse äfven om man icke känner de om ständigheter under hvilka det tillkommit och hvarpå åtskilligt deruti mera direkt hänsyf tar. Leopold frågar någonstädes : Är menskan skapad mer för dygder eller brott ? Hvad bör hon, älskas, hatas mera? Bulwer svarar: Man är, icke alltid så dålig som man synes,; han söker visa, att: hvarje karakter finnes någon god sida, en. dast man förstår att finna den. De bilde han framställer för detta ändamål vittna om den djupa kännedom af menniskohjertat, som man alltid beundrat hos honom och mest uti hans sednaste skildringar af lifvet i England, med hvilka dessa bilder gerna kunna anses såsom en fortlöpande kedja. Några bipersoner i stycket, hvilka ej egentligen illustrera dess grundid, utan tillkommit i och för den dramatiska utvecklingen, utgöra emellertid alla ypperliga karrikatyrer på vissa svagheter och egenheter så hos menniskonaturen i allmänhet som specielt hos engelska folket och dei tidehvarf författaren skildrar. Scenen är nemligen förlagd till början af adertonde seklet, under sir Robert Walpoles styrelse, och det historiska stoffet för handlingen är hemtadt från Jakobiternas stämplingar mot det Braunschweigska huset, hvilka gifvit förf. tillfälle att utveckla sin kända förmåga att teckna sitt lands och sina landsmäns politiska strider och sträfvanden. Intrigen är ledd med mästarehand, och åskådaren följer utvecklingen med det mest spända intresse. Utförandet af så många karaktersroller som de hvilka förefinnas i detta stycke, tager i anspråk stora krafter, större än dem den k. teatern för närvarande disponerar. Emellertid hafva rollerna med förhandenvarande resurser blifvit på lämpligt sätt besatta, och om än hos tera bland de medverkande mycket är öfrigt att önska, kan man dock ej säga att någon egentligen skämmer bort sin rol. Hr Dahlqvist, såsom den misstrogne men i grunden ädle Geoffrey Thornside, hr Sundberg såsom lord Wilmot, hr Hedin, såsom Shadowly Softhead och mlle Jacobsson, såsom Lucy Thornside, syntes oss bäst fylla sina platser. Br Swartz spelade parlamentsledamoten Hardman med mycken finess och takt uti de scener der denne var den belefvade verldsmannen, den förslagne partimannen, men saknade deremot styrka och djup uti de scener der Hardman faller i betraktelser öfver sin ställning ell:r låter hänföra sig af sina lidelser. Hr Nygren gaf konturen af den skriftställare, David Fallen, förf. tecknat, men förmådde ej gifva bilden något lif, någon färg. Hr Almlöf hade i de sista scenerna några ganska lyckliga momenter. Den vid säsongens början vanliga välkomsthelsningen till de .mera värderade artisterna uteblef icke heller vid deras första uppträdande förliden onsdag. Om emellestid fulla hus på den kongl. t-atern vittna att Stockholmarne numera gerna tillbringa sina aftnar inom stadens stakett, hafva dock icke sommarteatrarne ännu gifvit upp fältet. Visserligen blir man på Djurgårdsteatern icke längre af hr Philippe serverad med trollkaffe, men dess scen bjuder i stället på så underhållande och roande pjsser att man nu åter börjar känna igen sig derstädes efter all den franska, tyska, italienska och engelska man der på sista tiden fått höra och alla de sockerbitar hvarmed man blifvit undfägnad af den lika språkkunnige som frikostige hr Philippe. Vi sågo sednast i torsdags på hr Happes recett den af Jolin bearbetade komedien Min hustru vill ha en sysslan. Detta styckes lekande skämt återhöres alltid med nöje, isynnerhet då det flyter från hr Delands läppar, dess små scener ur husliga lifvet återses med oförminskadt intresse då de framställas af samme utmärkte skådespelare och hans talentfulla fru. Vid samma tillfälle gafs för första gången en nyhet, Lilla Mathilde, af Eugene Secribe och C. Delavigne, — ett stycke hvars hufvudperson är en liten flicka och hvars framgång beror derpå, att man för denna hufvudrol har ett sådant litet underbarn som förmår att i en handvändning antaga de olika skepnaderna af mild och älskvärd flicka, ostyrig pojke, dum pojke, sprättaktig pojke o.s. V., 0. 8. Vv. Djurgårdsteatern eger uti Griselda Deland ett sådant underbarn, som ock rönte ett ganska lifligt bifall. Stycket, om är skrifvet för ett barn, synes. dock skrifvet för ett något äldre barn, ty den lilla Mathildes plan att vinna sin fördomsfulle onkel är alltför studerad och förslagen för att kunna tänkas hafva blifvit uppgjord af en så späd varelse som den man här skådar. . RIKSDAGEN. Ridderskapet och Adein. Förmiddagens plenum. Till ledamöter uti förstärkt konstitutionsutskott utsågos: Frih. Åkerhjelm, grefvarne A. Gyldenstolpe, OA EEE ——— ——