Aftonbladet – 16 september 1854, sida 3

(sens förande i vissa fall. Propositionen afslogs utal I någon diskussion, men votering hade likväl blifvit be gärd och utföll med 14 ja mot 35 nej. Bankooch lagutskottets betänkande N:o 1, med förslag till lag för enskilda banker, hvilka utgifvs egna sedlar, har sedermera utgjort föremål för öfver läggning, och som densamma fortsättes i afton, äterkomma vi till en redogörelse derför. Bondeståndet. Plenum i dag, f. m. Petter Gabrielsson hade föreslagit, att bondeständot skulle inbjuda adeln och borgareståndet att förena sig med presteoch bondestånden om de sednares beslut angående uppfostran af barn, hvilkas mödrars hemvist vore obekant, och till detta förslag gaf ständet sitt bifall. Derefter företogs lagoch ekonomiutskottets betänkande n:o 23, i anledning af väckta motioner om ändringar i de angående allmänna beväringen gällande föreskrifter. Vid första punkten, angående upphörandet af årliga vapenöfningar för beväringsmanskapet, hvilket utskottet afstyrkt, yttrade sig Jöns Persson, erinrade emot utskottets motiver åtskilligt, såsom att tiden dä vapenöfningarne företagas är ganska dyrbar för landtmannen, emedan det just är då, som han företager sina odlingsarbeten, sina dikesläggningar, murningar m. m., men likväl icke med önskan att få äterremiss, emedan talaren förutsåg att dermed intet resultat skulle vinnas, utan blott med önskan att utskottets oetänkande i denna punkt med ogillande måtte läggas till handlingarne. Flere instämde häruti och v. talman Svartling talade för samma syfte, hvarefter man lät bero vid hvad utskottet ätgjort. De följande punkterna biföllos utan diskussion tills man kom till den 6:te, hvari utskottet tillstyrker att ständerna icke må vidtaga någon åtgärd med anledding af Johannes Nilssons motion om rättighet för beväringsyngling att. välja det vapenslag, vid hvilket han skulle öfvas. Vid denna punkt anfördes af Johannes Nilsson, att utskottet icke framlagt något enda skäl, som vederlägger de af honom för motionen äberopade. Då riksdagen nalkas sitt slut och intet torde vinnas genom en återremiss, så ville han ej påyrka en sådan, men åtminstone protestera mot utskottets förfarande. Han kunde ej fatta huru en delegation af Rikets Ständer kunde vilja att en sådan ofrihet skulle fortfara; han visste väl att man i Ryssland plägar uppställa de ur familjkretsen slitna rekryterna i ett led och på ryggtaflan skrifva med krita hvad de skulle bli, infanterister eller ryttare, sjömän eller mustkanter; men han trodde ej att man i vårt land skulle vilja begagna ett sädant system, så mycket mindre som krigsartiklarne uttryckligen förbjuda sådant. Väl tror han att det finnes dem här i landet, som med nöje skulle se knutpiskans välde infört, men han tror ej att en sådan plan skulle slå väl ut. Ait tvinga ynglingar, säsom t. ex. de skänska, hvilka från 6 å 7 ärs ålder äro vana att sitta på hästryggen, att blifva sjömän, fann han orimligt; lika litet som man kunde antaga att slättbygdens söner passade till sjötjensten, kunde man antaga att kustboarne, som från barndomen varit uppfödda och vana vid sjön skulle vilja egna sig åt rytteritjensten, för hvilken deras vanor och tycken äro alldeles främmande. En af samhällets mäktigaste driffjädrar är att hvar och en ställes på den plats, der han passar, och för den skull önskade han att äfven beväringsyöglingarne finge valfrihet i fråga om vapenslag. Flera andra talare yttrade sig i samma syfte som Johannes Nilsson; Medin, på grund af den missbelåtenhet som uppstått i hans ort deraf att personer, som alldeles icke haft håg för kavalleritjensten, blifvit dragna långt bort från sin hemort till husarernas mötesplats; Anders Persson, som erinrade om anekdoten om läkaren, som i lasarettet pekade ut de döda, som skulle bortföras, oaktadt en sådan lifslefvande protesterade deremot; Nyqvist, som trodde att den beväringsskyldige bättre skulle kunna bedöma sina anlag än mönsterherrn, som omöjligen utanpå kunde se hvad karlen dugde till; Henrik Andersson, Ola Månsson, Lekberg, Per Nilsson m. fl. i samma syfte. Då de som i början yrkat återremiss afstodo derifrän, blef punkter afslagen och Johannes Nilssons motion godkänd. Derefter uppstod fråga om föränlrad tid och annat sätt för beväringsmönstringarne i Nyqvists kommittentskap, för hvilket Nyqvist säsom motionär kämpade med ihärdighet, men utskottets afstyrkan bifölls dock genom votering, som utföll med 55 röster emot 15. Konstitutionsutskottets utlätande N:o 47, afstyrkande bifal till den kongl. propositionen i fråga om interimsregeringen gillades utan att någon röst höjde sig för det kongl. förslaget. Bankooch lagutskottens betänkande N:o 1, om lag för sedelutgifvande privatbankar bifölls, utom i fråga om 7:de paragrafen 2 momentet, ang. hvilka dokumenter som skulle gillas säsom säkerhetshandlingar, i fråga hvarom, på yrkande af Erik Ersson från Gef leborgs län och Öla Svensson frän Skåne samt Hans Persson och Johan Petter Danielsson, som med dem voro af samma tanke, ståndet antog doktor Thomanders reservation. Ola Månsson och vice talman Svartling talade väl för bifall på den grund att solidarisk -ansvarighet af delegarne innefattade tillräcklig säkerhet, men Erik Erssons och Ola Svenssons åsigt var så öfvervägande att ej votering begärdes. Lagoch ekonomiutskottets betänkande N:o 25 bifölls utan diskussion. Konstitutionsutskottets utlätan den N:ris 48 och 49 lades till handlingarne.