Aftonbladet – 12 september 1854, sida 3

med: bomber och kulor, voro dock vallarne för tjock: och värnet för väl konstrueradt för att fienden för mådde skada den lilla hopen af engelska sjömän änskönt sir Charles och hela flottan togo för af gjordt att de skulle skjutas i stycken. Träden rund omkring dem afmejades likt gräs, granitklippornc sönderkrossades i tusen bitar och marken och stofte uppkastades oupphörligt i luften rundtomkring 0ss — och likväl gick allting lyckligt. El. 6 eftermiddagen (tisdagen) upphörde skjutandet ä båda sidor liksom det hade skett genom en ömsesidig öfverenskommelse ; man kände att man slösat tillräckligt med krut och kulor för den dagen. Onsdagen i dagningen öppnade tiotumskanonen åter striden. Denna dag var det stora anfallet bäde frän land och frän sjön ämnadt att ske — men emedan franska generalens breschbatteri icke var färdigt, begärde han att striden skulle uppskjutas, hvarföre de skepp, som gätt fram och placerat sig i slagordning änyo lades för ankar, lemmnande tiotumskanonen att ensam uthärda elden frän 14 kanoner. I flera timmar kastade ryssarne öfver dem en riktig skur af bomber, sä att engelsmännen knappast kunde komma ät att ladda sin kanon, och alla ansägo att de ovilkorligen skulle skjutas i stycken, hvarför sir Charles Napier skickade in sex ängare för att afvända från dem den mördande elden. Fienden hade under natten framskaftat ännu två kanoner för att beskjnta vårt en-kanonsbatteri, men det tjenade till ingenting. Ryssarne stridde visserligen tappert, men intet kunde motstä vär tiotumskanon med dess 84-pundiga bomber, hvilka oupphörligt kreverade i öppningen af embrasyrerna, utom då de någongång händelsevis inkastades i det inre af fästningen, och hindrade fiendens mörsare från att göra tjenst. Straxt efter kl. 9 uthissades fredsflaggan af ryssarne genom den enda embrasyr som ännu var i nog oskadadt skick för att kunna göra motstånd, dermed tydligen visade att de gäfvo sig för de belägrande från sjösidan — d. v. s. för tiotumskanonen och ångarne. Och med undantag af några få franska fältpjeser, fanns det i sjelfva verket inga som frän landsidan underhöllo elden mot hufvudfästoingen, ja några af cheferna för flottan gå så långt att de påstå att Bomarsund gaf sig för detta lilla enr-kanonsbatteri, som en oupphörlig eld frän 14 ryska kanoner ej förmädde tysta. Sådan är berättelsen om resultatet af den första 10-tumskanon, som någonsin varit uppställd på ett breschbatteri, och kapten Pelham har med sina officerare förvärfvat sig af sir Charles och hela flottan mycken aktning, såsom också depescherna, när de en gång bli offentliggjorda, utan tvifvel skola visa. — En testamentshistoria, som företer flera ganska sällsamma omständigheter och i vissa afseen-. den påminner om grundiden uti Eugene Sues ryktbara roman Den vandrande Juden, omtalas för närvarande i belgiska blad. En hr Jacques Dubois, bördig från Vedrin i närheten af Namur, afled år 1704 i Batavia, der han varit generalintendent vid holländsk-ostindiska kompanint, efterlemnande han en förmögenhet som skattades till 40 millioner francs. Genom testamente hade han förordnat att denna ofantliga förmögenhet skulle under en tiderymd af hundra år, räknadt från hans dödsdag, tillhöra barnhuset i Amsterdam, med förbindelse likväl för dess styresmän att för inrätvingen blott använda afkastningen, hvaremot grundkapitalet skulle vid det föreskrifna seklets utgång återställas till de lagliga arfvingarne. Till följd af ätskilliga omständigheter, som det :r öfverfödigt att anföra, kommo Jacques Dubois sidoarfvingar först flera år efter det bestämda seklets förlopp att tänka på att göra sina anspråk gällande och fordra återbärandet af deras stamfaders förmögenhet. Den minister till hvilken de vände sig, baron Falk (reklamationen framställdes nemligen 1830), afvisade icke deras anspråk; men innan han kunde något vid saken åtgöra, uppmanade han dem att förete de handlingar på hvilka de stödde sin rätt, och i första rummet naturligtvis det testamente som de åberopade. Men testamentet hade försvunnit, — alld.!es som i en dram af Bouchardys skola. Man började anställa efterforskningar. Flera aktade familjer i Belgien, de flesta bosatta i sjelfva Brässe!, voro intresserade i framgången af denna vigtiga affår. De förenade sig och valde ibland sig en kommission, som erhöll, uppdrag att söka indrifva de 40 millionerna som funnos i styrelsens för barn huset i Amsterdam förvar. Otaliga efterspaningar gjordes i alla riktningar, ty det gällde framför allt att återfinna testamentet, hvars innehafvare man kände endast genom tradition, och hvarförutan hvarje laga åtgärd var omöjlig. Denna allvarsamma sak hade äfven sin löjliga sida; genom kommissionsmedlemmarnes efterforskningar blef ändamälet med deras uppdrag innan kort offentligen kändt, hvilket åter framkallade hela legioner af pre tendenter från alla Frankrikes departementer, der det finnes tusentals personer med namnet Dubois. Te: stator hade uppenbarligen icke förutsett de förvecklingar som skulle härfyta från det stora antalet af Dubois. Slutligen lyckades man, ehuru icke utan åtskilliga svårigheter och chikaner, att utmönstra alla obehöriga Dubois, och antalet pretendenter, hvilkas anspräk godkändes, inskränktes till hvad det ännu är eler s.ellan trettio och fyratio. Den stora nyhet som nu åter bragt denna sak till jals är — att testamentet säges vara återfunnet och skall ganska rigtigt bekräfta arfvingarnes förhoppninsar. De hafva nu blott att räcka ut handen för att mottaga de 40 millionerna!... Saken synes vara så afgjord, att kommissionen blifvit kallad att skyndsammast komma tillsammans för att taga del af de närmare omständigheter som stå i samband med den lyrbara upptäckten och öfverenskomma om de åtgärder som böra vidtagas för att bringa affären till ett önskligt slut. Det belgiska blad, hvarur vi hemtat denna berättelse, lofvar att underrätta sina läsare om den utgång saken fär. ottan Rn