Aftonbladet – 11 september 1854, sida 3

gande af ridd. och adelns beslut i frågan. Vid hvarje förändring klagas öfver förkastade reformer; men om man uträknar den enorma skogsförödning som genom gärdesgärdarne förorsakas, kan man ej kalla ex bot, deremot för brädstörtad. Biskoparne Heurlin och Hallström samt doktor Sandberg voro ej benägnoe för någon förändring uti Du varande stängselskyldigbet, dä de voro öfvertygade att vinsten af förändringen endast skulle tillfalla de större jordegarne, hvaremot vallkostnad för små hemmansegare, torpare eller bakstugusittare, som möjligen ega en ko, skulle blifva för stor. Den enda förändring de skulle kunna gå in på vore hofpredikanten Wensioes förslag. Ridderskapet och adelns af riksarkivaren Nordström förordade förslag, der halfva besittningsrätten i by skulle utgöra vitsord, kunde endast leda till förtryck för de till hemmantal underlägsna, men till äboer flertaliga öfrige byamännenae På så sätt skulle en possessionat, som egde halfva byn, endast med afseende på sin fördel kunna tvinga, till de andres skada, de öfrige delegarne uti byn. Riksarkivaren Nordström medgaf, för att vinna förändring uti det närvarande, att delegarne i by skulle få beräknas per capita, utan att tala om den jordrymd de ega, och att sålunda beräknade halfva antalet af byns invånare skulle ega vitsord. Domprosten Thomander talade för förändringen, under beskrifvande huru stora svårigheter den närvarande författningen medförde för skogslösa trakter, såsom i talarens hemort, der hemmanen äro klyfde i många små delar, och enda stängslet bestär uti stenmurar. Sälunda har tal. på en af sina prebendeprestgårdar stängselskyldighet af 1200 alnar, då hvarje aln stenmur kostar 2 rår. När nu hemmanslotterna äro små, blir det ej stora jordlappar mellan de höga stenmurarne. Vid besvarandet af propositionen, med hvars framställande gick nägot trassligt, då biskop Heurlin nödvändigt ville hafva det Wensioeska förslaget framstäldt framför ridderskapets och adelns beslut, antog ståndet vid votering mellan detta, med det af riksarkivarien Nordström gjorda amandementet och hofpredikanten Wensioes yrkande, det förra med 15 röster mot 14. Till Redaktionen af Aftonbladet! I referatet af mitt anförande på Riddarhuset dem I dennes angäende Ecclesiastikkollegium förekomma nägra små origtigheter, dem jag anhäller få benäget rättade genom införande af hvad i detsamma rörer hr von Hartmaunsdorff. Denna del af yttrandet var af följande lydelse: Det är icke någon nykomling, som här med djerfva förslag velat förtjena sina sporrar; det är icke någon omstörtningens apostel som med storm sökt intaga det beståendes väl befästade höjder; det är en i rikets högsta embeten gränad statsman, som länge beklädt just det plats, ifrän hvilken man har den bästa om ej vackraste utsigt öfver kyrkoförvaltningens trädesfält; det är en representant som, konservatif i öfrigt, städse hyllat bildningens frigörelse och ordningsprincipens tillämpning äfven på kyrkliga myndigheter; det är hr von Hartmansdorf som genom denna sin motion och den om kyrkomöten förvärfvat en ny och som jag hoppas beståndande förtjenst om fäderneslandet. Stockholm den 10 September 1854. P. R. Tersmeden.