Aftonbladet – 11 september 1854, sida 2

förutgällande föreskrifter förklarats misstänkta för kolera (hvilken orimliga kategori numera helt och hållet försvunnit från författningen), samt att kaåräntänstiden för fartyg, kommande från smittad ort, blifvit nedsatt ifrån tio dygn till blott fem dygn. Skyldigheten att för denna l karantäns undergående anlöpa allmän karantänsplats qvarstår emellertid likasom förut, och den förhoppning man hyst att den svenska lagstiftningen numera skulle i detta afseende något mera närma sig brödrarikets, hvarest karantän kan få undergås uti snart sagdt hvilken hamn som helst, har beklagligtvis gått upp i rök. Det bör dock villigt medgifvas, att halfheten uti författningens framskridande till en viss grad har sin förklaring och ursäkt uti den halfhet, som vidlådde ständernas beslut i detta ämne: Vi torde en annan gång återkomma till en fullständigare granskning. Pn — Vi meddela här nedan en oss för några dagar sedan tillhandakommen insänd artikel rörande den ännu förväntade författningen angående det inre karantänsoch spärrningsväsendet. Äfven vi hafva visserligen hört sägas, att vederbörde ännu skulle vara sinnadeatt bibehålla karantänsväsendetiafseende på den inrikes kustfarten, och att endast trafiken till lands samt på inre segelleder (sjöar och kanaler) skulle helt och hållet derifrån fritagas. Vi vilja likväl ännu i det längsta betvifla ett sådant afvikande ifrån ständernas yrkande, som i detta afseende är ganska bestämdt och otvetydigt: att i afseende på den inrikes trafiken, vare sig till sjös eller lands, några karantäner eller spärrningar, af hvad namn som helst, icke må få ega rum; äfvensom att icke eller några karantäner må få inrättas med hänsigt till inrikes seglationen vid kusterne, vare sig emellan de vid Saltsjön belägna hamnar eller emellan sådana och hamnar inom landet. Den insända artikeln, uti hvars innehåll vi för öfrigt i allo instämma, följer: Aftonbladet yttrade sig nyligen om nödvändigheten af att snart utgifves en författning rörande inomlands koleraspärrningarnes upphörande. Det förljudes i dag att en sädan författning skall vara att med snaraste förvänta. Men tyvärr! icke af den grundliga beskaffenhet som önskligt är; meningen lär nemligen vara att, med upphäfvande af spärrning mot landväga kommande personer och varor, likväl ännu fortfara med spärrningar af sjövägarne. Vi mäste på det högsta beklaga, om detta rykte är sannt, ty genom en sädan författning dels minskas blott en del af det onda, dels sönderbrytes den princip ständerna uttalat. Visserligen har koleran visat sig mest vidhängsen ombord på fartyg, derföre att de bristfälliga sanitära förhållanderna ombord nära och underhälla henne; och häraf har man hemtat stöd för antagandet af en kolerans lättare kringförsel med fartyg än med landväga transportmedel. Men detta kan naturligtvis icke vara sannt, utom i fall koleran om bord på ett fartyg fått den utsträckning och intensitet att hon af detta bildat ett centrum för vidare utveckling. Det eger ej tillämplighet på fartyg der blott en och annan, på den sjuka platsen angripen, eller under en kort resa insjuknad person tillfälligtvis finnes ombord; ännu mindre på sädana der inga sjuka finnas eller funnits. Att vilja äfven på dessa sistnämnda tillämpa karantäner är fullkomligen irrationelt, och icke af ringaste gagn för de orter dit fartygen skola gä, ty dylik kolera kan likaväl föras landsom sjöväg, och är i begge fallen af fullkomligen lika ringa betydelse säsom sjukdomsväckande orsak. Men den är skadlig i så fall, att, från förnuftig synpunkt sedd, faran är vida större af en mängd trängt packade personers tvungna samvaro på fartyg eller å karantänsort, än af dessas spridande på ofta vidt skiljda orter och under bättre hygieniska förhällanden, hvarvid ingen i fartyget medförd och af omgifningen känd smitta vidare för tillfälle utveckla fu sädan halfmesyr skulle ock leda till intet annat resultat, än eludering; ty om man stiger af farwyget ett stycke från den spärrade orten eller staden, så kommer man gående eller äkande lika farlig till stället som om man färdats hela vägen på fartyg. En författning är af behofvet päkallad, och vi hoppas att, då den förouftiga erfarenheten och en utbredd opinton uttalat sig i en bestämd riktning, den författning vi hafva att vänta ej mätte för den inrikes rörelsen lägga en del af de gamla, fullkomligt gagnlösa hindren, och med en ny förvirring eller nonsens ersätta de utdömda spärrnings-författningarne. — Jemte det K. M:t, under den 11 sistl. Augusti, uppå gjord ansökning, entledigat f. d. statskommissarien L. G. af Silln från det honom gifna förordnande att vara ledamot i direktionen öfver Konaungens hospital, har K. M:t till ledamot i direktionen förordnat expeditionssekreteraren N. W. af Zellen. — K. M:t har, under den 3 dennes, till kanslist vid landtförsvarsdepartementets expedition af K. M:ts kansli utnämnt och förordnat kopisten derstädes C. S. Arfwidsson. — — Posttidningen meddelar följande regeringsbeslut: Uppå derom gjord framställning, har K. M:t den 7 sistl. Augusti förklarat att ett från landtränteriet i Östergöthlands län förskottsvis utbetaldt belopp af 50 rdr bko, utgörande kostnader för en karantänsanstalt för frinifna fånoar vid Skälf inom nämnde län mö