Aftonbladet – 9 september 1854, sida 3

-, des enda olägenheten vara densarima som nu, att ecklesiastikministern föredrager, utan att känna illt. Grefve Sparre har sagt att de religiösa rörelserna ej kunna blifva föremål för detta kollegium, utan raan borde i det afseendet fräga konsistorierna. Tal. bemställde om professor Brings påstäende är sannt, att all den enhet uti, och den tillsyn och kontroll öfver den ecklesiastika förvaltningen, äfvensom all den beredning af de ecklesiastika ärendena som åsyftas, kan genom redan bestående institutioner fullständigt åstadkommas,. Detta är ej styrkt hvarken af professor Bring eller grefve Sparre. Erfarenheten visar deremot motsatsen. Fattigvårdsärendena kunna svårligen höra till annat än ecklesiastikkollegium, så länge fattigvården ombesörjes af församlingen, och ecklesia öfversättes dermed. Hvad sundhetsvårdea beträffar, så håller tal. ej så strängt på dess sammanförande i detta embetsverk. Organisationen tillhör konungen. Men tal. fästade uppmärksamhet vid att 2 ständ redan bifallit. Värden om sjuka har hört till fattigvärden och ombesörjts af kyrkan. Sedan hafva tiderna förändrats. Men om dessa ärenden hit fördes, så vunnes tid och besparing. Tal. ville fästa uppmärksamhet vid idgen. Den var en Wasa-id6, upprupnpen hos Carl IX och fostrad af hans store son; det var den monarkiska principen mot den hierarki ska. Gustaf II Adolf visste klart hvad han ville, och presterna likaså. I vår tid har denna id6 fått större vigt genom personen som framlagt den. Mine berrar! det är ej en nykomling som vill förvärfva sina sporrar, det är en i statens högsta embeten grårad, som, om ock i de fleste frägor konservativ, likväl alltid arbetat för och älskat ordning och reda i förvaltningen, — det är hr August von Hartmansdorff, som genom denna motion och sina ständiga sträfvanden befordrat bildningens evärdliga förtjenst. Motionären hade frän sin höga ständpunkt som embetsman haft den bästa, om ock ej den skönaste utsigt öfver den ställning och det skick, hvari förevarande ser skilda ärenden befinna sig. Tal. yrkade bifall. Hr v. Hartmansdorff ansåg det vara felaktigt att vilja utbyta den kollegiala formen mot byråer, emedan i de sednare ej nägot sammanhang bibehålles. I en byrå är en den afgörande, och då denne afgår, träder en ny efter, som ofta handlar i motsatt anda mot den afgängne. I kyrkans ärenden är det af vigt att bibehålla sambandet, hvarföre vi ock för dem finna den kollegiala styrelsen i alla protestantiska länder. Vi böra ej heller afvika derifrän, dä ettnyttstyrelseverk derför inrättas. I de religiösa oroligheternas handling afser det föreslagna ingen ändring, ty dessa ärenden gå till domstolarne nu som hädanefter. Man har sagt att konsistorierna kunna handla hvar för sig; ja, deri ligger just det olyckliga. Månne det ej vore väl, om så grannlaga ärender, som dem, hvilka röra samvetssaker, i deras behandling tillsågas af en myndighet, då enhet kunde åstadkommas, och ej af 13 konsistorier, som kunna besluta och handla på hvar sitt olika sätt. Det har blifvit sagdt att fattigvården ej hörde hit; tal. ville derpå svara att, då fattigvården är en barmbhertighetsinrättving, ty ingen lärer väl hafva rättighet att blifva försörjd på den andres bekostnad, så bör den ej ryckas ifrån detta kollegium. De samhällen, som gjort denna fröga till en rättstvist, hafva fått ångra sig. Det är skäl att vända om frän nuvarande oriktiga behandlingssätt. Den som skall afdöma, hvem som skall försörja någon, bör ock vara i tillfälle att tillse huru fattigvården inrättas. Tanken att minska instanserna hade föranledt att behandlingen af fattigvården drogs från kammarkollegium och till Kongl. Maj:t, hvaraf följden blef ett sådant orimligt arbete, att man sedan lade den på kammarrätten, hvilket embetsverk, enligt hvad förut blifvit sagdt, ej dertill är lämpligt. Visserligen nekade ej tal. att sundhetskollegium, såsom redan varande en andra instans, kunde qvarstå; men då flera talat för vigten af bifall i sin helhet, för att förena sig med de stånd som redan bifallit, så önskade tal. detsamma; men ville dock hafva anmärkt sin tro, att sundhetskollegium bättre än herrar serafimerriddare, som vore gamle män, kunde hafva uppsigten öfver hospitalshemmanen. Grefve E. Sparre sade sig känna dem, som inom utskottet förordat detta förslag, och deras mening vara att sönderbryta bandet emellan kyrka och stat. Det strider emot kyrkans anda att reglera inom sig lika med andra ärenden. Det af Gustaf II Adolph föreslagna öfverkonsistorium var helt olika med det nu föreslagna, ty det förra skulle utöfva konungens dom i kyrkoärenden. Att göra kyrkan till en gren af förvaltningen och sammanblanda den med staten vore ett af de komplettaste misstag, och vore att nedsätta henne. Man känner de religiösa rörelserna bra litet, om man tror dem kunna qväfvas af en dylik inrättning. Det är Rikets Ständer, som hafva bragt virrvarr i skolfrågan, ur hvilken den lättare drages genom departemental-styrelser än det föreslagna kollegium. Tal. lemnade äsido ur hvilken grund fattigvärden upprunnit, utan betraktade den, sådan den nu förefinnes, då den beror på lagstiftning och icke barmhertighet. Hr P. R. Tersmeden. De religiösa rörelsernas lugnande kan lika väl ske genom detta kollegium som genom konsistorierna, hvilkas sammansättning äfven är kollegial. Meningen med iden är, att det skall vara en mellanlänk mellan konung och stiftsstyrelserna. Rörelsernas lugnande tillhör kyrkan sjelf, och de erkänna ej heller konsistorierna säsom mälsmän derför. Deras absoluta slutenhet utgör just ett ekonomi, och den har staten redan tagit om band. Talaren vill ej sönderbryta bandet emellan kyrka och stat, men ej heller blanda ihop dem. Kyrkan har sin brudgum, och dess förhällande till staten är icke som en stor skald, Franzen, sagt, ty gifter hon sig derjemte med staten, så begär hon ett tvegifte. Hr v. Hartmansdorff. Bandet mellan kyrka och stat är sådant som det emellan själ och kropp. Tal. uppläste Axel Oxenstjernas yttrande irädet angäende det af den store konungen pätänkta Consistorium Generale. Huru förhållas bör, när oroligheter inom kyrkan uppstå, har jag framställt i min motion om kyrkomöten. Rik. Ständer kunna ej beskyllas för virrvarret i skolfrågan, utan andra vederbörande af hvilka, då en velat fram, bar en annan gätt tillbaka. Man har sagt att i det föreslagna kollegium intet samband skulle :innas, då personerna ombytas. Tel. tror ej att civile embetsmän duga att behandla dessa ärenden, och om ej ombyte bland bisittarne gjordes, så blefve dessa kyrkans och skolans lärare snart civile embetsmän och främmande för sitt kall. Då biott en hvartannat är afgår, så hibehälles sammanhanget. Sedan grefve E. Sparre yttrat, att icke alla anse kollegier vara lämpliga styrelseverk, och frih. Alströmer ätertagit sitt yrkande, utföll voteringen som nämndt är, med 61 röster för bifall och 14 för afslag. RÄTTEGÅNGSoca POLISSAKER. Eldsvådan vid Norrmalmsgåtan. Ehuru elden på långt när icke i går aväll var släckt fel. Men här är frågan om kyrkans yttre form och