Aftonbladet – 7 september 1854, sida 3

FRAVAV ee O O T O OANADINS BOVET MUD BIR yUranderätt som frän votering om öfrige icke föredragna punkter, svarade talmannen att ständet icke beslu at paragrafvis fördragning, utan hade talmannen blott förklarat att sädan skulle ske. En exegetisk fråga. Af en äldre pastor på landet har redaktionen blifvit anmodad att gifva offentlighet åt nedanstående lilla artikel, som synes hafva ganska goda skäl för sig. Ehuru en politisk tidning icke är det rätta fältet för diskuterande af vetenskapliga frågor, hafva vi dock i detta särskilda fall ansett oss böra efterkomma insändarens önskan, dels emedan frågan rörer en af vår bekännelses kardinalpunkter, och i vårt land för närvarande knappast finnes någon teologisk tidskrift så spridd att hans fråga kunnat komma till en större allmänhet, dels också föratti någon mån ådagalägga hvad som numera börjar temligen allmänt betviflas, att det bland den arbetande clerus ännu finnes en och annan som intresserar sig för andra saker än sockenstämman, riksdagen och spanmålsmagasinet. Huru definierar aposteln Paulus tron, och huru har sista bibelkommitteen öfversatt den? Af denna kommitt har första versen af Ebreerbrefvets elfte kapitel blitvit öfversatt sälunda: Men .ron är visshet om det man hoppas, och öfvertygelse om det man icke ser,. Frågaren, som önskar visshet i denna för hela kristenbeten så vigtiga lärosats, har dock icke kunnat finna visshet i det här begagaade ordet hypostasis. Nej, hvarken här eller på något ställe i grundspräket synes detta ord kunna be tyda visshet. Af alla de exempel på tro, som aposteln i detta kapitel framställer, visar sig ordets ruovdbemärkelse : understödjande. Ett understödfande af ett högre vetande, än det vårt förstånd eger jordras det för vår öfvertygelse, att verlden är fullbordad genom Guds ord, så att det som ses blifvit cke af synliga ting. Ett understödjande af Gud var det, att Abel, att Noach, att Abraham hade kraft att säoka och handla bättre och ädlare än deras samtida. Men icke var Abraham, när han upplyfte offerknifsen öfver sin oskyldige son Isaac, viss att det som han hoppats skulle gå 1 fullbordan. Salige kunna vi vara i hoppet på Gud, utan att vara vissa huru Han skall uppfylla vårt hopp. Undergifvenhet och undergxastande af sitt förständ under Guds förstånd, och ett erkännande af Guds bättre vetande synes derföre allas deras förbållande hafva varit, och derföre tyckes trons väsendtlighet böra sättas uti ett meddelande frän Guds sida och emottagande å menniskans sida, men icke i vissheten. Vore trons meddelande fuli visshet för det menskliga förståndet, så skulle jualla wo, men det göra de icke. Fordras full visshet af iet inskränkta menniskoförståndet och menniskans stridiga vilja, så fruktar jag att få kunna sägas hafva tron, och avt alltför många vid sin tros pröfning skola kunna tvifla äfven om sina själars salighet genom vår Herre Jesum Christum. Mig synes derföre ofvannämnde vers böra öfversättas: Men tron är understödjande i det som hoppas, Öfverförelse till saker som icke ses. ÅA. A. L. (Insändt.) Behöfva konsistorierna ett kontrollerande ecklesiastikkollegium. Ett litet bidrag till denna frågas besvarande torde nonebållas i följande notis, som läses i Strengnäs tiftstidviogar för Augusti månad innevarande år och således är af aldra färskaste slag: Missiverade: v. pastorn J. G. Edlund och pastors adjunkten, teol. kand. mag. C. C. Oldenburg att i mbetet biträda, den förre kyrkoherden uti Nyköpings östra samt Allhelgona och Svärtuna församlingar, L. N. O. doktor P. E. L. Thyselius, och den sednare komministern uti Näshulta församling A. Wallin.s Dä den 66-årige kyrkoherden A. i Gåsinge måst arstä sitt embetsbiträde åt den sjuke komministern i Näshulta, då fleras med kyrkoherden A. jemnärige, hvilka liksom denne, i en mängd af år, ensamme skött sina pastorsåligganden, för länge sedan begärt, men icke kunnat erhålla adjunkter, hvad är dä orsaken att den jemförelsevis unge doktor Thyselius blifvit af domkapitlet hugnad med embetsbiträde? Hr doktor T. befinner sig ännu i mannens kraftfullaste älder. Han är född år 1808 och således blott 46 är gammal. Hr doktorns ålder päåkallar således icke något embetsbiträde, lika litet som hans helsa, hvilken, såsom hans församlingsboer och stiftsbröder med glädje hafva sig bekant, är förträfflig. Ej heller börer hans pastorat till de för en kyrkoherde mödosamma. Nyköpings östra församling värdas af en xomminister, Svärtuna likasä. Återstår säledes för br doktorn sjelf endast den hlla Allhelgonasocknen villika med söndaglig predikoskyldighet. Öfverstiger väl detta en 46 ärig, frisk och stark mans höfva? Under nuvarande knappa tillgång på e. o. prestmän, ia flera ålderstigna kyrkoherdar måste umbära et önskadt och behöfligt embetsbiträde, får domkapitlets ynnestbevisning mot doktor T. så lätt utseende a! mannamän, af förkärlek för lektorsvärdigheten och prelaturen, en förkärlek, hvilken en så aktningsvärd myndighet som ett domkapitel visserligen aldrig låter komma sig till last, men af hvilken denna myndighet dock bör undfly till och md skenet, synnerligast 1 vära tider, hvilkas omstörtningslusta till och med stigit ända upp till stiftsstyrelsernas nuvarande vördade och vördnadsvärda form. Och vidare bör ej heller den högre lärdomen, som, enligt våra rättvisa och af prelaturen med allt skäl så omhuldade befordringslagar, har företrädesrätt till kyrkans bästa lägenheter, utsättas för den i många fall visserligen alldeles oförtjenta misstarkenr, att den icke nödvändigt är förenad med presterlig duglighet, en misstanke som lätt och förlåtligt infinner sig, då man ser en ung och lärd pastor förses med adjunkt på samma gång som har tillträder sin icke påtvingade utan af honom sjelt sökta kyrkoherdelägevhet. Och slutligen böra vederbörande ej heller ut: sig för den misstanken, att det nu påpekade sä vanliga, ja, undantagslösa förhållandet, ait en lektor erhöller adjunkt på samma gång som han tillträder pastorat, skulle höra till den ed