Aftonbladet – 2 september 1854, sida 3

bradvigseln, må likaledes bibehållas sådane dei 1811 års kyrkohandbok finnas intagna, dock med de smärre ändringär, söm äro i bilagan föreslagna. Uti trosbekännelsen har utskottet. vid uttrycket ben helig; allmännelig kyrka satt skiljetecknet: fråmför satsen de heligas samfund. Professor Bring och hofpredikanten Wensioe motsatte sig dessa båda satsers skiljande frän hvarandra medelst en interpunktation af kolon; en helig allmännelig kyrka ör subjektet och de heligas sämfurid predikatet. Dertill Önskade talaren i stället för orden de dödas uppståcdelse, uttrycket köttsens uppståndelse,; emfedan symbolum apostolicum i annat fall förändrades. så Kyrkoherden Nordlund och domprosten Björling voro af: samma mening. För dessa uttrycks fortfarande begagnande sådane de uti 1811 års handbok finnas intagna talade Domprosten Thomander, hofpredikanten Lagergren, doktor Sandberg, doktor S: Norström, komminister Beckman och doktor Säve med fiera. Ständet beslöt att interpunktationen skulle blifva denna. med följande lydelse. Vi tro ock på den Heliga Anda, en helig, allmännelig kyrka, de Heligå5 samfund: syndernas förlätelse: de dödas uppständelse och ett evigt lif,. Den tredje punkten, som handlar om inledning till högmässogudstjensten, började äfven diskuteras; men afbröts för att i plenum i afton jemte de öfriga punkterna afslutas. — — 2 Redogörelse för dagens plenum i borgareständet måste :i-anseende till brist på utrymme uppskjutas till en annan dag. Bondeståndet. Plenum i dag, kl. 10 f. m. Konstitutionsutskottets memorial, hvari talmannens sista propositionsvägran gillas, föredrogs och upplästes. Dablgren, Jöns Persson, Anders Andersson i Walla, Bengt Gudmundsson, Nils Svensson från Skåne, Matts Persson och Henrik Andersson afgäfvo till protokollet motiverade protester emot konstitutionsutskottets uppfattning af frågan, och i dessa protester instämde Jonas Christoffersson, Falk, Carl Nilsson, Lars Gustaf Andersson, Nils Andersson, Ola Persson, Per Bengts son, Johan Persson, Daniel Danielsson från Örebro län, Johan Johansson från Örebro län, Sandstedt, Petter Mårtensson, Lindby, Lagergren, Rudberg, Magnus Mänsson samt många andra. Sahlström, som reserverat sig emot utskottets åsigt, upplyste att hans motiv dertill varit hans öfvertygelse, det talmannen varit oförbindrad att framställa proposition först på afslag, och i fall detta blifvit af ståndet antaget, sedan det ena efter det andra af de särskilda af ständsledamöter väckta förslagen. När särskilda utskottets förslag N:o 11 derefter företogs till fortsatt behandling, ville Bengt Gudmundsson veta af talmannen, om frågan skulle, såsom talmannen förut förklarat vara det rätta, blifva behandlad efter 71 4 regeringsformen,i hvilken händelse han föreslog, att ständet skulle, i enlighet med denna paragraf, meddela de öfriga stånden sina skäl till att icke besluta om husbehofsbrännerimedlens utgörande, hvilka skäl voro, att denna bevillningsfråga icke blifvit behandlad säsom i grundlagen för bevillningsfrågor är föreskrifvet, samt uppgifva sättet, som vore att behandla frågan euligt åberopade grundlagsparagrafer. Talmannen förklarade att ärendet borde behandlas icke allenast efter 71 regeringsformen, utan äfven efter 54 riksdagsordningen, samt att då konstitutionsutskottet redan förklarat det vara stridande mot grundlagarne att icke fatta beslut, så kunde Bengt Gudmundssans nu afgifna förslag icke komma i fråga. Sekreteraren yttrade sig äfven emot Bengt Gudmundssons förslag och ansäg det blott.såsom ett försök att framskjuta ett hinder för frågans grundlagliga lösning, hvartill han hoppades att sändet icke skulle göra sig skyldigt. MNils Larsson och Ola Månsson yttrade sig äfven emot Bengt Gudmundssons för slag. De ville likväl icke bestrida att icke Bengt Gudmundsson och andra kunde ha skäl att inom sig tro sig berättigade hysa den öfvertygelsen att talmannen och konstitutionsutskottet bandlat orätt; sådant berättigade likväl icke till att försöka hindra frågans afgörande i den form som konstitutionsätskottet ansåg grundlagsenlig. Ola Månsson medgaf till och med att han i fråga om ett par af de vägrade propositionerna var af annan äsigt än talmannen och utskottet. Bengt Gudmundsson förklarade sig, om han skulle komma att stä ensam, icke vilja hålla på det uu ingifna förslaget, men han ville dock hafva det till protokollet, emedan han ansäg en ätgärd sådan som detta förslag innefattade för den enda grundlagsenliga. Efter denna vändning af saken kom diskussionen att antaga en sådan gång, som gör det omöjligt att i korthet referera densamma. Petter Jönsson beklagade sig öfver att talmannen släppte den utom vederbörliga gränser, men fördjupade sig likväl sjelf så i det ämne, hvarom diskussionen var förklarad slutad, att talmannen måste använda klubban och erinra honom att nu vore blott fråga om kontraproposition. Man hade förr än saken kom till konstitutionsutskottet på bifallsproposition till särskilta utskottets förslåg begärt votering; vid denna votering skulle man hafva en kontraproposition; härtill skulle man utse -ettdera af de förslag, som under hufvud-dis kussionen voro väckta; och då Ola Månssons bemedlingsförslag var det första i ordningen, sä hade det blifvit uppstäldt till ja-proposition; ett af de öfriga skulle nu bli nej-proposition, och i fall nej-propositionen segrade, skulle den i sin ordning blifva japroposition och ett annat förslag nej-proposition, samt vidare sålunda tills blott två voro qvar, då sista voteripgen skulle afgöra om hvilket som skulle bli kontra-proposition i hufvudfrägans afgörande. Härvid uppstod en riktig förbistring af olika meningar, och Anders Persson begärde slutligen att alla sålunda möjliga voteringspropositioner skulle ien svit blifva justerade. Nu uppstod åter en ny diskussion om sättet för voteringspropositionernas framställande. Enligt det vid talmansbordet upprättade nya förslag skulle voteras med ja och nej öfver hvart förslag för sig, och i händelse det näst sista förkastades, så skulle propositionen deroni innefatta att det sista vore antaget till kontraproposition. Denna mening understöddes af Petter Jönsson och flere; men Ola Månsson fann deruti en väda på det sätt, att om t. ex. hans eget förslag skulle blifva besvaradt med öfvervägande ja, så hade de öfriga förslagen icke kommit under omröstning, såsom likväl grundlagen bestämdt stadgar. Han ville derföre att det som besvarades med ja skulle underkastas ny omröstning mot hvart och ett annat, tills alla på detta sätt varit föremäl för votering. Vid den härom åter uppkommande diskus sion fattades intet bestämdt beslut, utan man åtnöjde sig med att sätta först säsom kontraproposition i bufvudfrägan emot bifall till utskottets förslag, afslag, med vilkor att ständet skall efteråt fatta annat beslut, så att nägon bevillning af ständet blir uppgifven, dock inom gränsen för de förslag, som redan vid diskussionen blifvit framställda. Vid votering emellan bifall till särskildta utskottets förslag och detta vilkorliga afslag segrade det sednare med 78 nej amat RQ sm Urvaraftar otändat hadkt att Am Anedan