Aftonbladet – 2 september 1854, sida 2

sjelf. Låt oss anslå grundtonen, Coketown, innan vi fortsätta vår melodi. Den var en stad ef rödt tegel, eller af tegel som skulle varit rödt, om röken-och askan tillåtit det; men som saken nu förhöll sig var det en stad af onaturligt rödt och svart, lik det utmålade ansigtet på en vilde. Det var en stad af machiner och höga skorstenar, från hvilka oändliga ormar af rök oupphörligt slingrade sig, utan att någonsin få sina ringlar utvecklade. Den hade inom sig en svart kanal och en flod, som rann purpurröd af illaluktande färgämnen, och oerhörda byggnadsmassor fulla af fönster, der det var ett ragslande och ett rystande hela dagen i ända, och der ångmaschinspistonen rörde sig enformigt upp och ned, alldeles som hufvudet på en elefant i ett tillstånd af tungsint galenskap. Den innehöll flera stora gator, alla mycket lika hvarandra, och många små ännu mera liknande hvarandra, bebodda af menniskor, likaledes lika hvarandra, som gingo in och ut på samma klockslag, hvilkas steg ljudade alldeles lika på samma gatstenar, för att uträtta samma arbete, och för hvilka hvarje dag var densamma som gårdagen och morzondagen, och hvarje år alldeles lika med det näst föregående och det följande. Dessa Coketowns egenskaper voro i det rufvudsakliga oskiljaktiga från den näring, wvaraf den hade sitt uppehälle, och bildade n skarp kontrast mot de beqvämlighetsartikar som spriddes öfver hela verlden och de yxartiklar som utgjorde vi vilja ej säga huru stor del af den fina damen, som knappast can fördraga att höra stadens namn nämnas tan att rynka på näsan. Dess öfriga drag oro tillfälliga, och de voro följande. Man såg ingenting i Coketown, som icke jar prägeln af strängt arbete. Om medlemnarne af ett kyrkligt samfund der byggde en