Aftonbladet – 1 september 1854, sida 2

man väl någonsin sett på maken, utbrister han; de landstrykarne ha lockat till sig hela svärmen ur en mönsterskola !, Som ett fält af svartväxt gräs och torra buskar låg emellan honom och den unga skaran, tog han upp sin lorgnett ur fickan för att se efter om han kände något af barnen, som han kunde befalla att gå derifrån. Under öfver alla under, otroligt och dock tydligt sedt med hans egna ögon, hvad får han väl se, om icke sin egen metallurgiska Louise af alla krafter tittande in genom en springa på väggen, och sin egen matematiske Thomas i en förnedrande ställning utsträckt på marken för att uppfånga om också blott en hof af den oraciösa tyrolerproduktionen! Stum af förvåning, går mr Gradgrind med majestätiska steg fram till stället der hans familj så oerhördt förnedrade sig, lägger hanlen på sina begge vilseförda barns hufvuden och yttrar blott: Louise!! Thomas! ! De uppstego rodnande och förvirrade. Louise såg dock upp till fadren med mera mod än Thomas. Venne vågade ej lyfta upp sina ögon och lät leda hem sig som en machin. I all förundrans, lättjas och galenskaps namn, hvad gören j här? Vi ville se hur det såg utv, svarade Louise buttert. Hur det såg ut? Ja, pappa.n Det låg i begges ansigten och isynnerhet i lickans ett uttryck af nedtyngande trötthet; lock genomskötos och lifvades hennes mulna rag stundom af en ljusåga, utan någonting stt hvila på, af en eld utan någonting att rörtära, af en hungrande inbillningskraft som på något sätt hemtade näring från sig sjelf. ij likväl med det lif, som är naturligt för den glada ungdomen, uten med osäkra, ifriga,