Aftonbladet – 26 augusti 1854, sida 3

får se kejsaren. Är det en utströmning? Denna relig:ösa person, af hvilken biskoparne bero, är en officer i en åtsittande uniform, med samma stela hållning som hvarje annan rysk militär. Enligt en berättelse, hvilken måhända ej har någon verklig grund men som dock förtjenar uppmärksamhet såsom hvarje folklig tradition, skall en soldat, som första gången såg kejsaren, hafva vägrat att aflägga eden, enär han ej kunde t:o att denna militär verkligen kunde vara kejsaren. Ryssen har af naturen en vacker, mild och helig föreställning om envåldsmakten. Han betraktar den som en verklig fader, hvilken härnere träder iden himmelske fadrens ställe, och fadersnamnet, hvarmed han tilltalar kejsaren, innehåller för honom på en gång begreppet påfve och domare. Den nyare envåldsmakt, som af Peter den Store och hans efterträdare är bildad efter den preusssiska despotismens mönster, med hela dess bihang af soldater och embetsmän, motsvarar ingalunda den patrisrkaliska föreställning, ryssen bär i sitt hjerta. Tror kejsaren sjelf, att han motsvarar den? Har han den säkerhet, som en dylik öfvertygelse gifver? Derpå tviflar jag. Under hela tiden, alltifrån Peter den Store, äro alla resande ense om att framställa hvarje czar scm en furste med en vida mindre värdig hållning, än man skulle vänta af en så mäktig herrskare, som en rörlig, orolig man. Detta är också förhållandet med den nuvarande czaren, hvars höga och vackra figur passar väl till att uttrycka värdighet: Han är i alltför mycken rörelse; till och med i kyrkan vid ett högtidligt tillfälle, sin sons bröllop, märkte Custine denna oro. Detta skulle helt visst ej vara händelsen, i fall han kände, att han stode på en fast botten, i fall han kände med sig sjelf, att han motsvarade så många millioner mennikors föreställningar. Då denna stora folksjäl är innesluten i ett väsende, får detta en fast och säker ställning, en lugn och kraftig jemnvigt. Makten är fredlig, då den känner sig i enighet med menniskorna, i samband med folket och med Gud.