Aftonbladet – 26 augusti 1854, sida 2

nat att göra än förena sig med den allmänna katolska kyrkan i Moskwa. Denne andlige fader, som omvänder med bojor och välsignar med knutpiskan, hvars våldsamhet är så mycket större, som han beherrskas af två grundsatser, hvilka motsäga hvarandra, har på den korta tiden af 20 är gifvit förvånande, oerhörda bevis för sin for dran att anses för en Gud. Högmodet nådde ej en sådan höjd hvarken hos det gamla Roms kejsare, när de läto uppresa altaren åt sig. ej heller hos det nya Koms påfvar, när de delade verlden eller förbjödo jorden att vända sig kring sin axel. Han har förbjudit tiden att vara tid, förnekat matematiken och astronomien, infört den gamla kalendern, som hela verlden bor:lagt. Dernäst har han befallt att värde skulle vara värde, men att 3 rubler skulle gälla för 5. Slutligen har han nekat förnuftet att vara förnuft, och när det finnes någon vis man i Ryssland, inspärrar han honom i ett dårhus. Till dessa ytterligheter föranleddes han, det måste man medgifva, deraf att han såg sig ensam i denna verlden, enär hvarje sedlig kraft vid denna tid var försvagad eller åsidosatt. Forntidens påfvedöme, Rom, var förnedradt, och påiven vågade ej handla annorlunda än som en obetydlig italiensk furste. Nutidens påfvedöme, Frankrike, har glömt sin uppgift under sin industriella verksamhet och sitt borgarekungadöme. Rom sjönk ej allenast genom påfvarnes svaghet, utan genom: en nödvändig följd af katolicismens läror. Dessas hufvudinnehåll är lydnad, något som Rom ständigt inpräglat. Då det döende Polen 1831 sträckte sin hand ut mot Rom, hänvisade man det till czaren; 1832 hindrade Rom en lycklig utgång af den polska revolutionen genom att uppmana Polen att lyda sin bödel. Till belöning härför trodde Rom, att czaren skulle vilja mottaga en nuntius i Petersburg. I stället begynte han plötsligt 1833 striden mot påfven samt befallde att de unierade grekerna, hvilka lydde under den latinska kyr