Reservation af frih. F. P: Hierta, afgifven pc . Riddarhuset d. 16 Aug. Dä under sednare hälften af förra äret, från snar sagdt hvarje trakt af landet röster höjdes med böne om hjelp ogh befrielse från ett ondt, som, närdt a förra dagars förvända lagstiftning, var kommet till der kraft att det hotade helt och hället förqväfva allmän och enskildt väl; så torde det väl obestridligen hafve varit de församlade Ständernas främsta pligt att här vid fästa det största afseende och, sä vidt på den ankomme, söka utfinna medel till förbättrande af der lagstiftning, som sä länge fostrat det onda. Känd var, att Ständerna dervid hade att påräkna biträde och stöd hos Hans Majestät Konungen, till hvars fo sterländska hjerta fosterlandets klagan ej förgäfves hade vändt sig. Med berömligt nit företogs äfven ai Ständerna den vigtiga frågan och ett särskildt ut skott nedsattes att företaga den i alla dess delar. Att detta uttskott, med en i vära riksdagars historia sällspord arbetsamhet, efter bästa förmåga vinnlagt sig om att rätt lösa sin uppgift, synes mig vara obestridligt, och dess förslag till öränvinstillverkningslag bar äfven deraf tydliga spär. Mig har dock alltid bränvinstörsäljningslagens reformerande synts vara den väg man borde gå, för att bota den alcoholismus chronicus, hvaraf. Svenska samhällskroppen lider, och jag hade derföre försökt att göra hvad på mig ankom, till beträdande deraf. Då den i Norge göällande lag i ifrågavarande ämne derstädes burit goda frukter, i det den brutit supvanan och banat väg för antagande af en bränvinstillverkningslag, som ytterligare bidragit att afhjelpa bränvinsfarsoten, hvilken der var fullt ut lika inoch extensiv som här, så tog jag mig friheten väcka motion om antagande af denna lag, med de få förändringar, som i anseende till egendomligt svenska förhällanden, kunde befinnas nödvändiga. En annan kraftigare och vid riksmötet oändligt mycket mer än min gällande röst höjdes för samma sak, och mänga andra medlemmar af riksmötet från alla fyra stånden inkommo med motioner, hvilka i allmänhet afsågo attsätta en hämmande gräns för det onda; i nästan alla motionerna, yttrar utskottet, framlyser en allvarlig öfvertygelse, att om missbruket af spritdrycker skall kunna håmmas, måste handel dermed, lika väl som tillverkningen deraf underkastas strängare och mera inskränkande band och kontroller än hitintills; en öfvertygelse, som utskottet fullkomligen delar. Under sädan öfvertygelse är utskottets förslag till förordning angående vilkoren för bränvinsförsäljning utarbetadt. Önskligt hade varit att utskottet dervid hade hällit sig noggrannare till den norska bränvinsförsäljningslagen. Vid utarbetandet af denna, synes lagstiftaren hafva betraktat bränvinssupandet som en vana, hvilken ej för tvärt kan tillintetgöras, men som dock bör kunna inskränkas, allt efter som möjligheten att förskaffa sig bränvin försväras, hvilket derföre ock synes varit lagstiftarens mäl. Men i stället tyckes, uti här framgifna förslag, man hafva byggt på antagen grund att bränvinssupandet är ett behof, ett antagande, hvars orimlighet bäst bevisas deraf att i värt land, mänga menniskor finnas, som ej supa bränvin. Till följd af detta falska antagandq synes nu utskottets mål hafva varit att bränvin mätte allmänneligen varda tillhandahället, fast på ett mer ordnadt sätt än som nu eger rum; och då detta ändå är i nägon män bättre än den närvarande oordningen, så ansäg jag utskottets förslag för närvarande böra antagas, likväl, så vidt möjligt var, med afhjelpande af detta grundfel, hvilket jag hade hoppats skulle hos ridderskapet och adeln hafva blifvit insedt, och lämpliga förändringar derefter föreslagna. Men tvärtom har samma grundfalska antagande gjort sig ännu mer gällande vid ätskilliga af de förändringar i utskottets förslag, som hos ridderskapet och adeln blifvit vidtagna. Till en början har, vid 2, den, som erhållit rättighet att idka minuthandel med bränvin ä landet, genom ridderskapets och adelns beslut, erhällit rättighet att sälja så ringa parti som ett halfstop i stället för en kanna, säsom utskottetet föreslagit. Sädana isigter, som att. .,man bör förskaffa äfven den fattiga Lillfålle att få köpa bränvin, hvilka stå i rak strid med hvad som främst borde afses, nemligen att tillsängen att komma åt bränvin blefye försvårad, ha härvid gjort sig gällande. Förgäfves har detuttalats att ju mindre qvantitet bränvin, som finge försälas, desto större lockelse uppstode till dess förtäringx; man har, i ifvern att göra bränvinet allmänt tillgängigt, nedsatt minimum så lägt, att dagsverkaren kan så direkte till bränvinshandlaren med sin erhällna lagspenning och få den förvandlad i bränvin. Jag näste emot ett sådant beslut reservera mig. Vid 13 har, med nägon förändring, antagits det friherre Raabs reservation gjorda förslag. Hade indringen afsett att befria kyrkoherden frän ett ;esvär, som ej tillhör hans kall, nemligen att lägga and vid inrättandet af krogar inom socknen, hvilket ämpligare torde kunnat öfverlemnas åt socknenämnlens ordförande, så hade jag vid antagandet af frih. kaabs reservation haft intet att invända. Men belagligen har detta fått qvarstä, och i stället utesluits den så väl af utskottet, som af friherre Raab ocknen medgifna rätt, att förhindra inrättandet af rog eller bränvinshandel inom socknen, hvarigenom t landshöfdinge-embetet öfverlätits makt att upprätta ådant tvärt emot socknemännens önskan. Jag har nder diskussionen hos ridderskapet och adeln fått öra tillräckligt rörande bränvinssupandet såsom ett behof,, rörande bränvinets egenskap af förriskning, med mera sädant, för att anse mig unna våga det antagandet, att en landshöfding unde så betrakta saken, och, af välmening för vägrande, med stöd af detta stadgande kunde påtruga n socken å landet en krog, hvilken förderfvets och ländets källa socknen dittills lyckats att utestänga; ler ock, der en sådan af vinningslystnaden redan annes anlagd, men socknemännen kommit till insigt f dess förderfliga inverkar på gamla och unga och erföre beslutat befria socknen från densamma, kunde .udshöfdingen anbefalla krogens fortfarande bestånd, It i den inbillning att den vore af behofvet påallad. Man har sagt att lönnkrogar uppstå, der jan förhindrar en sådan af behofvet päkallad. krog tt finnas. Denna invändning har dock endast ett sen af skäl för sig. Lönnkrogar äro visserligen beärliga för herrar kronobetjening på landet, men er dessa göra sin tjenst torde de, när de uppstå, gana snart upphöra, helst om stadgandet i 57 af utkottets förslag, hvilket den juridiska klyftigheten ckligtvis ej hos ridd. och adeln lyckades borttaga, ommer att i den blifvande författningen inrymmas. Jessutom, om man, för att hindra lastens bedrifande i smyg, gifver den ett privilegieradt tillhåll, i dagtingar man med det onda, hvilket omöjligen an medföra goda följder, såsom granneligen synes förhållandet med en annan af samhällets sköte-1 mder, hvilken med sina, om ej privilegierade, ätinstone tolererade tillhåll, i sednare tider på ett rfärande sätt gripit omkring sig. Jag måste derre på det kraftigaste reservera mig emot den föridring i friherre Raabs ifrågavarande reservation, m inrymmer landshöfdingeembetena makt att, tvärt —— tv ktättr FR FÖ FÅ i FH HEHE