Aftonbladet – 23 augusti 1854, sida 2

tryckt och spridt kring hela Europa. Att döma af detta, skulle alla de sammansvurne varit dumma nidingar. Anklagaren spar ej på hånande epiteter. Enär han är viss på att ej blifva motsagd, talar han på ett skamlöst sätt om de flesta af de anklagade. Flera af dem, i synnerhet de militära deltagarne, ryssarne af gamla skKolan, från barndomen vanda att afguda kejsaren, omvände sig utan tvifvel uppriktigt, samt sågo i utgången af händelserna den 14 December en Guds dom; men om de flesta andra har man ej skäl att antaga annat, än att partiska domare velat bränn märka dem. Detta bestyrkes deraf, att det så omsorgsfullt utarbetade protokollet innehåller fakta, om hvilkas oriktighet alla partier äro ense, t. ex. felaktiga data. Det förutsätter, att de sammansvurne i början af sin förening (1817), då Alexander ännu var allmänt älskad, då de förbundne till och med rådfrågade honom samt förelade honom sina planer, bestämt sig för att mörda honom och den kejserliga familjen. . Då man besinnar, att under loppet af gå många år ibland en sådan mängd menniskor ej fanns någon enda förrädare, när man erinrar sig anförarnes oförskräckthet, deras fattning och lugn i döden, kan man ej tro på möjligheten af att de skulle angifvit sina vänner och störtat dem i olycka.; Historien skall på sitt mörkaste blad uppskrifva namnen på alla. de domare, hvilka ej voro nöjda med att straffa dessa ädla män, utan i en skandalskrift, hedrad med namnet af ransakning, sökt att vanära dem och befläcka deras minne, att såra dem i det som ofta ligger ädla själar mera om hjertat än sjelfva hedern, i det, som var det nödvändiga lifsvilkoret för dessa rättskaffens och hjeltemodiga män, nemligen i vänskapen. Man behöfver. blott läsa de eldiga loftal Ryleieff i sin dikt håller öfver den, i hvilken han lofvar sitt fädernesland en hjelte, öfver sin unga vän Alexander Bestucheff, och man skall deraf kunna bedöma detta ädla hjertag djupa ömhet.