Aftonbladet – 23 augusti 1854, sida 2

förliga jernring, hvari Ryssland plågas; en naturlig och mild styrelse, liknande de nordamerikanska fristaternas; godtgörande af den stora oförrätt, som för Ryssland varit så ödesdiger, genom att återupprätta Polen; beviljande åt Judarne af större friheter samt Polens befrielse från dem genom att gifva dem medel att stifta ett rike i öster. I Petersburgs fängelser befunno sig sålunda nu Pestel, Ryleieff, den älskvärde och käcke Bestucheff, de oförskräckta Mourswiefferna, Rysslands talang, dygd, mod, verkliga hjerta. Endast Puschkin, den store folkskalden, fattades. Afven han hörde till de sammansvurne. Anskönt han var långt ifrån hufvudstaden, skyndade han dock dit, för att kämpa och dö med dem. På vägen mötte han en hare; hans kusk böll, enär detta af hvarje ryss anses som ett olyckligt förebud. Puschkin lät bonom köra vidare; de mötte en gammal käring; nu ville kusken ej köra längre. Då de slutligen mötte en prest, hvilket anses som det värsta tecknet, lemnade kusken sitt säte, kastade sig på knä för sin herre samt meddelade honom sin vidskepliga fruktan. Skalden vände om och blef räddad, men blott för att råka i större olycka och få ett sorgligare slut. Det hotande manifest, kejsaren följande dagen utfärdade, skall, enligt hvad som berättas, vara författadt af den gamla kejsarinnans förtrogne, Iwanernas historieskrifvare, skräckperiodens beundrare, den gamle Karamzin. Hans lärjunge och fortsättare, Bludofi, blef sekreterare i ransakningskommisionen, hvari kejsaren var tillstädes genom sitt andra jag. storfursten Michael. Denne, en vild och rå soldat, skildras tillräckligt genom ett enda drag, Då en af de sammansvurne frimodigt aflade sin politiska trosbekännelse, sade han: Man borde tillstoppa munnen på honom med bajonettstygn., Vid förhören, som varade i 5 månader, användes otvifvelaktigt alla möjliga medel att tubba de anklagade och injaga i dem skräck. Resultatet af detta bemliga rättegångssätt blef af regeringen