Aftonbladet – 23 augusti 1854, sida 1

STOCKHOLM, den 23 Ang. — Konungen af Danmark har nyligen gjort ett besök i Sverige. Han blef emottagen och komplimenterad af tvenne dertill beordrade landshöfdingar, som för sitt lilla besvär:erhöllo kommendörskors och dylika grannlåter, som monarkerna utdela för privata småtjenster af fremmande personer, dem de icke kunna gälda med kontanta drickspenningar. Man finner icke af berättelserna från Blekinge, att folket visat grannrikets konung något slags hyllning och om han, i stället för de officiella komplimenterna och det underdåniga småfjäsk, som vid dylika tillfällen aldrig saknar sina representanter, hade fått höra en tänkande privatmans mening om hvad man häri Sverge tänker om de nuvarande danska förbållandena, uttaladt rätt fram på det uppriktiga sätt som konung Fredrik den sjunde så mycket tycker om, så skulle han erfarit, att då för få år sedan nästan ingen monark i verlden var så populär i Sverige, knappt någon der numera är så impopulär som han. Han har visserligen icke, såsom åtskilliga andra af Europas suveräna herrar, genom ståndrätter och konfiskationer sökt att öfverskyla och bringa i glömska förut visad eftergifvenhet för folkets önskningar. Men man kan förlora folkets sympatier och tillgifvenhet äfven på annat sätt än genom aktift tyranni, hvilket dock stundom innebär:ettsken af kraft, som inger en viss respekt; ehuru icke af det äkta och tillförlitliga slaget. Konung Fredrik den sjunde gällde inför hela Europa såsom den mest frisinnade monark, som aldrig skulle låta någotintrång ske i den konstitutionella frihet han sjelf frivilligt och i samråd med folkets ombud infört. ;Det danska folket omfattade honom med entusiasm och med en i det längsta orubblig tro såsom nationalitetens och grundlagens ståndaktiga upprätthållare. Har denna ihärdiga förtröstan i något hänseende blifvit rättfärdigad? Det skall ej ske! ropade konung Fredrik i Augusti 1848 inför en samlad dansk armå, i fråga om att gifva bort Slesvig åt Holstein eller Tyskland. Dessa ord genljödo öfver hela landet och ha sedan otaliga gånger blifvit upprepade till tröst och försäkran derom att landets rättmätiga förhoppningar icke skulle kunna svikas. Och dock har det skett! I Januari 1852 öfverlemnades i sjelfva verket icke blott Slesvig utan äfven konungariket Danmark åt Holstein. Det är den holsteinska aristokratien, känd för sina varma ryska sympatier, som sedan dess haft makten i sina händer; det är holsteinsk politik som gjort sig gällande i den till rysk-gottorpska husets förmån ändrade arfföljden; det är Holstein som nyligen i Frankfurt slutit sig till det preussisk-österrikiska April-fördraget och Danmark har dervid. fått medfölja såsom ett redlöst annex till Holstein. Det skall aldrig ske! har konung Fredrik otaliga gånger förklarat i fråga om grundlagens omstörtande; han har med det lifligaste välbehag mottagit alla antydningar både på vers och prosa derom att ban är grundlagens värn och beskärm, han har icke blott genom sin kungliga ed, utan genom en mängd officiella och privata uttalanden bundit sin mannaheder vid denna grundlags upprätthållande. Månne det kungliga ordet i detta hänseende varit mera orubbligt än i det förra? Man har under dessa sista år sett, att konung Fredrik, hvilken mening han än i sitt hjerta hyste och huru länge han än gjort motstånd, dock alltid slutat med att gifva efter för ministerens frihetsfiendtliga planer, genom hvilka grundlagens störtande ovilkorligen förbereddes. Omsider har det nu kommit derhän, att ministeren lyckats genomdrifva en kongl. kungörelse, hvarigenom absolutismen i sjelfva verket återställes och som, efter hvad nästan