Aftonbladet – 22 augusti 1854, sida 2

skada. Fransmännen riktade alla sina kanoner mot denna enda och lyckades demontera den samt, efter hvad man trodde, att döda kanonbefälhafvaren, ty när elden sedan förnyades från denna skottglugg, var den osäker och illa riktad. Torpet riktade den dagen en stor del af sin eld mot det engelska lägret, men utan verkan. Medan anfall:t mot tornet pågick, företog sig kapten Pelham, befälhafvare på Blenheim, att med ett detachement i skeppsbåtarne föra i land två 10-tums kanoner (100-pundingar) till den punkt, der ryska jordbatteriet hade varit (S.V. om hufvudfästningen) och på omkring 1800 yarås (omkring 925 famnars) afstånd ; han fick dock order att draga sig tillbaka, sedan han hade landsatt lavetterna, emedan hufvudfästningen öppnuade en häftig ell och intet skydd fanns för manskapet. Man antager att fästningen, när den sköt på kapten Pelhams bätar, först då upptäckte, att nägra af skeppen i viken voro inom skotthäll, ty den öppnade då eld mot franska, linieskeppet Trident, som i två dagar hade innehaft samma läge, utan att förr oroas. Tridents fick tvenne skott i skrofvet, men ingen sårades, och skeppet drog sig nu utom skotthäll, utan att hafva besvarat elden från fästningen. Detta skedde omkring kl. 3 på e. m. Tornet, som hade lidit betydligt genom fransmännens eld, och som fått 3 man dödade och 32 särade, enligt uppgift af tvenne öfverlöpare ), som undflydde till de engelska båtarne, hissade fram emot kl. half 4 en hvit flagga från ett af de öfre fönstren på den sidan, som vette åt franska lägret, och som icke kunde ses ifrån hufvudfästningen. Ea officer afsändes till general Baraguayditliers, som beordrade en af sina adjutanter med en fransk flagga och kapten Cochrane på Driver med en engelsk flagga, att taga tornet i besittniog. Fyra kompanier franskt infanteri beordrades derjemte att rycka fram. Men när officerarne kommo fram till tornet, upplyste befälhafvande officern, att hans meving icke vore att gifva sig, utan blott att begära en tvä timmars vapenhvila. Det troddes, att denna förändring hade sin grund uti inblandning antingen från afdelningen i nedre delen af tornet eller från befälhafvaren i hufvudfästningen. Vare dermed huru som helst, så blef ett uppehåll i fiendtligheterna blott för en timme af franska generalen medgifvet. Åtskilliga officerare, både engelska och franska, som trodde att tornet gifvit sig, vandrade ända fram till portarne, der de möttes af en rysk officer, som mycket artigt underrättade dem, att tornet alldeles icke hade gifvit sig, och rädde dem att återvända så fort de möjligen kunde, enär man just nu stod i begrepp att åter öppna elden. Detta inträffade följaktligen före vapenhvilans tilländagående. Första skottet lossades nu frän fästningen, men uppenbarligen med flit öfver fransmännens hufvud och blott i afsigt att mana till aktsamhet. Från detta ögonblick (kl. half 5) tills det blef mörkt underhöils elden med stor liflighet ä ömse sidor. De franska bomberna föl:o med god verkan i och omkring tornet, och några bland dem sägos krevera i hbjertat af tornet, så att alla skottgluggarne blefvo upplysta vid explosionen. Sedan mörkret inträdt, lossades frän detta torn icke mera något skott, och tornet besattes af fransmännen omkring kl. 3 på morgonen, hvarvid en officer och 30 man der blefvo gjorda till fångar. Uader loppet af natten mellan den 13 och 14 återvände båtirne under kapten Pelham ånso till jordbatteriet för att landsätta de 10-tams kanon r, som skulle riktas mot hufvudfästningen, hvarjemte franska jägarne också företogo en rekognoscering. En ganska krafuiig eld öp nades från hufvudfästningen och rän tornet n:r 2 åt alla håll: mitjordbatteriet,skeppen i viken, skeppen på norra sidan bakom Prestö samt mot engelska lägret. I det sistnämnda blef en engelsk soldat dödad, medan ban läg i sitt tält. Vid midnatten var allt äter lugnt. Om måndagen voro bäde fransmän och engelsmän sysselsatta med att uppkasta sina batterier, tör att börja leken dagen derpå. Hufvudfästningen helsade emellanåt med nägra skott, men dess eld blef icke besvarad. Tidigt pi tisdags morgon började engelska batteriet baskjuta norra tornet p:r 2 med de grofva 32-pundiogarne på ett afstånd af 600 yards (308 famnar). Verkan af denna eld kan fattas af den omständigheten, att en bresch af 30 fots vidd gjordes af 3 kanoner på 6 timmar. Ryssarne besvarade elden lifligt och skötte sina kanoner med stor kallblodighet. Man såg huru de undanröjde stenar och grus i skottglug garne, för att bereda rum åt kanonerna. Engelska batteriet var förträffligt skyddadt af sandsäckar och jordvallar, och få af de belägrande träffades af fästningens skott. Hr Wrottesley vid ingeniör-ksren dödades dock bär af ett skott, som träffade den kanon, bredvid hvilken han stod. Denna kanon blef tvenne gånger demonterad af ryssarnes eld. Innan aftonen var tornet fullkomligt bragt till tystnad och besatt af engelska sjösoldater. Atta dödade och tjugo sårade funnos i tornet, och nägra fångar gjordes. Under detta anfall på norra tornet avgreps äfven hufvudfästningen till sjös och till lands. På sjösidan bombarderades fästninzen af engelska linieskeppen Edinburgh, Aj x, Blenheim och Hogue, samt af franska skeppen Trident och Duperr jemte ett antal ångfartyg (inalles 14 skepp), men på så långt afstånd, att ingen synnerlig verkan ästadkoms. Franska batteriet och kapten Pelbhams 10-tums kanoner tycktes anställa betydlig förödelse. Äfven tornet n:r 3 på ön Prestö bombarderades af amiral Plumridges eskader, men äfven detta bombardement tycktes ske på allt för långt afständ. Leopard och Hecia gingo slutligen för nära : den förra träffades af elfva skott och fick några sårade, och båda blefvo tvungna att draga sig tillbaka. Följande morgon, onsdagen, ryckte skeppen närmare och öppnade elden på ett afständ af 2,400 yards (1,232 famnar). Elden underhölls särdeles väl; isynnerhbet utmärkte sig Duperrå och Edinburgh (amial Chals). Medan detta anfall pågick som bäst, sprängdes det runda tornet n:r 1 plötsligt i luften. Det hade blifvit antändt af nägra bland soldaterna, och explosionen tillskrifves en tillfällighet, icke någon wfsigt. Tvä fransman blefvo dödade genom explosioren. Omkring kl. 9 hissades en hvit flagga åt sjösidan, och geiast gjorde alla skeppen sammaledes ch upphörde med beskjutningen; men de franska trandbatterierna märkte icke detta, utan fortsatte sin Id. Amiral Parseval och sir C. Napier afskickade n båt med en fransk (kapten de Surville, amiralens idjutant) och en engelsk officer till fästningen. Den ;yska officer, som mottog dem, yttrade: Nous nous endons å la Marine (Vi gifva oss åt fiottan), och franka och engelska flaggorna hissades af kapten de Surrille och bans följeslagare. Ryssarnes förlust i hufvudfästningen var icke så beydlig som man kunde hafva väntat: 70 sårade, bland wilka några dödligt, var det antal som i allminhet intogs vara närmast sanningen. Så uppgafs ärven af ångarne, när de tillfrägades derom. Besättoingen ar emellertid urståndsatt att kunna blottställa sig; öken i kasematterna, bomberna frön flottan och elden rån skarpskyttarne gjorde det onöjligt för någon nenniska att visa sig. Mänga bland officerarnes hutrur höllo sig under hela anfallet dolda i fästningens ällarhvalf. En stackars qvinna säges hafva blifvit lödad. Fäångarne, inalles 1700, äro allesammans förda omord på engelska och franska skepp; 1000 befinna sig mbord på Royal William och Saiot-Vincent, de friga ombord utgöras af franska krigare. Royal William och Saint Vincent afgingo den 18 till Engand. De af de fångnes hustrur och barn, som så nskat hafva fått tillåtelse att medfölja dem til! Engand. Guvernören har ombord på Fulton afgätt till )anzig, hvarifrån han skall fortsätta resan till Paris. Fransmännens hela förlust antages utgöra omkring 0 dödade och sårade, engelsmännens en officer och man dödade samt 12 sårade. Detta är dock ännu cke fullt bekräftadt. Lustfård med ångfartyget Svithiod. Denna högst angenäma färd var arrangerad f grosshandlaren J. G. Schwan. Resan anTr MAL OK oo oo er I oo P8 An 1.1