Aftonbladet – 19 augusti 1854, sida 3

Man glömmer ej så lätt Europas förvåning 1825, då man i tidningarne läste, att hvarken Constantin eller hans broder ville blifva kejsare. De stodo båda midtframför denna blodiga krona och denna brännande tron, utan att med ett finger vilja röra dervid. I detta brodermordets land tycktes hvardera af dem, dertill föranledd af den andre, anse denna uppmaning som en dödsdom. De mente emellertid båda fullkomligt ärligt. Constantin, konung i Polen, gift med en polsk dame, hade redan 1822 gifvit vika för sin hustrus tårar och afsagt sig sin rättighet till tronen. Nicolaus, som ej kunde vara okunnig om denna afsägelse, lät emellertid utnämna sin broder till kejsare, samt lät aflägga eden till honom. Nu anlände en ny afsägelse från Constantin, som framhärdade i sitt beslut. senaten förklarade Nicolaus för kejsare, hvilket skedde inom lyckta dörrar kl. 2 om natten, utan att utfärda något slags förklaring till folket eller armåen. Dem betraktade man som en flock får; de hade redan svurit, och man ville nu låta dem aflägga eden fill en annan. Man uppfylldes med medömkan, då man såg den okunnighet, det sedliga mörker, hvari anförarne läto ryska soldaters samvete förblifva. Nicolai anhängare brydde sig ej en gång om att underrätta honom om den förändrade ställningen. De sammansvurne kunde ej göra sina frihetsplaner begripliga för honom, hvarför de höllo honom i den tron, att Constantin, till hvilken ban nyss aflagt ed, var den verklige czaren, att han var på väg samt skulle straffa dem, som gingo öfver till Nicolaus. Gripna af tvifvel och fruktan blefvo de flesta af dessa stackars menniskor overksamma, orörliga. Några af dem hänfördes af deras goda, deltagande hjerta, då de hörde skott lossas och man sade dem att deras kamrater nedsablades. Kejsaren had2 fyllt palatset och citadellet med trupper, hvilka voro afskurna från hvarje förbindelse med de öfriga. För att ännu mer förvissa sig om dem i palatset, anförtrodde