Aftonbladet – 17 augusti 1854, sida 2

straffet fullkomligt, ett moraliskt straff, det eviga helfvetet, tidens oändlighet. Ryssland har sitt helfvete, rummets oändlighet, fasan för öknen, tomheten. Denna fasa verkar genom det ofantliga afståndet. Den som tillryggalägger denna väg till fots, belastad med tunga bojor, är gammal när han kommer fram, om han än var ung vid aftåget. En man på 25 år, full af lifskraft, tågade ut från Polen; 3 år derefter ankom han till Kamtschatka, såsom en skugga af sig sjelf. Otaliga lidanden äro en följd endast af det obarmhertiga klimatet; några grader närmare Ishafvets kust äro tillräckliga att förorsaka döden. T sitt hem kan ryssen knappast uts härda nordanvindens raseri, oaktadt han hela vintern uppehåller sig vid ugnen, i en starkt upphettad stuga. Huru skall han då befinna sig i ett annat Ryssland, der kölden är bitande, der stål brister som glas, när det frys ser, der sjelfva hundarne, som draga slädarne, skulle omkomma, om icke deras buk och fötter beskyddades af pelsverk. Komme man dit ntan hjelpmedel, funne man intet skydd, så måste man dö; men de, som blifvit dömda till detta straff, skola icke dö så hastigt. De föras till ettlitet fäste midt i den stelfrusna öknen, de måste gräfva eller släpa på en skottkärra, lefva af sur mjölk och skämd fisk, och efter två till tre års förlopp (ibland räcker det längre) dö de långsamt under pryglen, som tilldelas dem. Den moraliska verkan är nästan lika fasansfull på dem, som icke äro dömda till denna förfärliga tillvaro, som hafva half frihet, hvilkas yttre lif ör nästan drägligt. Om än is berien icke för dem innefattar oändliga lidanden, är det dock en glömstans graf, der de känna sig försvinna, dö bort från verlden, menniskorna, slägt och vänner. Att förlora sitt namn, att heta n:o 10, n:o 20, och, om familjen följt med, afla barn utan namn, en olycklig slägt, för hvilken denna olycka sks:l fortfara, det är en sorglig tafla af den liga läran om arfsynden. (Forts.)