Aftonbladet – 17 augusti 1854, sida 2

obestämdt hopp om att slippa tjensten och, hvad som aldrig lemnar ryssen, kärlek till hemmet, till familjen. Efter Catharina den andras död, hörde Niemcewicz följande samtal mellan några soldater: , Ändtligen skola vi då få en cigarr,, anmärkte den förste, hvartill den andra svarade: det har icke händt på länge; vår gamla mor har således roat sig nog. Mer än tillräckligt; en hvar har sin tid, yttrade den tredje; jag hoppas, att våra stackars fångar nu skola slippa ut. Det skall komma att bli stora förändringar, inföll den fjerde: man säger att alla, som tjenat 30 år få tillåtelse att återvända hem,. Gud gifve det! ropade alla med en djup suck. V. Man har ofta talat om martyrerna i Siberien, och likväl finnes det icke skäl att rärskildt framhålla dem, då gränsen skulle blifva oanska godtycklig. Med undantag af den starkare kölden är Siberien öfverallt i Ryssland; det börjar vid Weichsel. Man talar om dömda. Hela Ryssland är dömdt. I ett land der lagen blott är till åtlöje och icke kan döma på allvar, och i verkligheten äro alla dömda; icke en är derfrån undantagen; man kan der icke göra skillnad mellan lidande och straff. Det allmänna straffet är icke ett eller annat timligt ondt, utan hjertats förkrossande, ångesten hos en själ, som på törband är bruten genom blotta möjligheten af oändliga olyckor. I denna stränga verld, der allttyckes hafva isens hårdhet, är intet säkert; allt ir deremot tvifvelaktigt och ombytligt. Vi anmärkte att alla äro dömda. Detta är nu förbållandet med slifven, icke så mycket bå grund af hans lifegenskap och uselhet, som fast mera derföre att han ej är säker på letta eländiga tillstånd. Nästa dag kan allt vara annorlunda för honom; han kan föras sort till armeen eller till fabrikerna, hans nustru skänkas tillen annan, hans familj åtskiljas.