Aftonbladet – 15 augusti 1854, sida 2

extenso medaela: 1. Lustresa till Bomarsund den 13 och 14 Augusti, Nästlidne söndagsmorgon kl. 6 företog det snabbgående ångfartyget Sundsvall en lustresa. Målet var Bomarsund, för att se den ryska fästningen bombarderas af Engelsmän och Fransmän. Det var klart att det skulle bli en lustresa för Svenskar. , Middagstiden anlände fartyget till Ledsund, der en division af den förenade flottan ankrar, erbjudande en storartad anblick: trettio skepp, hvaraf hälften linieskepp. Denna division, som torde utgöra hufvyudstyrkan, emedan alla tredäckarne höra till den, ligger der för att mota Olle i grinds. Men Olle aktar sig. Han stångas helst i fredstid och, när det gäller krig blott då hon är 4 eller 5 gånger starkare än den han anfaller. Olle ären försiktig general och chevaleriets romantiska ideer hafva aldrig funnits för honom. Divisionens vaktskepp, en fransk fregatt, helsade den svenska flaggan med starka hurrarop, hvilka naturligtvis entusiastiskt besvarades. De öfriga krigsskeppen förbipasserades under samma ömsesidiga vänskapsbetygelser. Det lilla Sundsvall hoppade som en sädesärla emellan örnar, men hvilka tycktes säga till den lilla fogeln: Haf bara mod och vilja, och du skall snart bli lika stor och stark som vi.n En stund derefter anlände vi till Degerby. Der erhöll man den underrättelsen att i It kyrkosocknar det ryska väldets upphörande på Åland blifvit från predikstolarne kungjordt och att den nordiska arkipelagen numera står under Vestmakternas beskydd. Denna underrättelse gladde oss storligen. Vi lemnade Degerby, förtjuste af hvad vi fått veta, men icke i vår lots, hvilken en knapp half sjömil från Degerby satte Sundsvall på grund. Nödskott lossades, och det dröjde ej länge förrän en slup från en närliggande fransk fregatt kom till vår hjelp. Det blef ett rastlöst arbete i femton timmar , och det såg bedröfligt ut med lustfärden. En del af passagerarne sattes i land på en liten obebodd holme, kallad Engholmen, der hvar buske blef ett hus. Vi tröstades dock alla af kanondånet, som den friska vinden förde till våra öron från Bomarsund, och kanonblixtarne, som genomflammade den mörka skogsfonden, tycktes skydda oss mot den något kyliga nattluften. I tre omgångar skickades till oss manskap och materiel från fregatten. Sundsvall, hade verkligen hoppat upp på ryggen af ett skär och sedan borrat sig ned i ett lager af hotande stenar. 9Net blir aldrig flott! ropade svenskarne, som sågo hur det ena kabeltåget brast efter det andra. Det blir! svarade fransmännen, som tillslöppte nya tåg och halade under munterhet och sång, och kl. 10 följande dagen flöt ånyo Sundsvall oskadd på vågen, och fördes af fransysk besättning till fregatten. Men fransmännens hjelpsamhet och artighet stannade ej dervid. En slup tillförde oss matvaror jemte konjak och vin, utan att kunna törmås taga någon ersättning hvarken för provianten eller för arbetet. De betraktade oss som vänner, som bröder. De skulle gerna vilja göra hela vårt land flott, vårt land som så länge stått på grund, om vi bara ville vara så artiga och tillåta dem det, Vi inbjödos att besöka fregatten, Dess namn är la Vengeance af 60 kanoner och!