Aftonbladet – 9 augusti 1854, sida 3

vid flere universiteter, såsom i Berlin, Grätz, Prag, Muänchen, Wärzburg, Wien, m. fl. I England, den moderna stenografiens egentliga hemland, uppträdde Isaac Pitman, år 1831, med ett nytt system, under namn af Phonographie, hvarigenom en ny era blifvit börjad för stenografien. Pitman grundar sitt system på den originella iden för alfabetet, att hvarje vokaleller konsonantljud erhåller sitt bestämda representativa tecken, hvilket tecken al drig användes att representera något annat ljud. Denna princip var visserligen antagen äfven i de gamla steuografiska systemerna, hvilka yrkade, att skrift och ljud skulle svara emot hvarandra; men dessa systener lemnade åt stenografen inga medel att konseqvent följa den uppställda regeln. För länga och korta vokaler funnos inga särskilda tecken, ofta icke alls några tecken för vokalerna, för flera likljudande. konsonanter begagnades samma tecken alldeles som bruket var vid vanlig skrift. Följden häraf blef, att den svärighet och osäkerhet, som var förenad med stenografien blef till ett ordspråk. Genom Pitmans stenografi har en fullkomlig reform härutinnan blifvit åstadkommen, hvilken i England på det högsta verkat till stenografiens allmännare utbredande, och dragit med sig den högst vigtiga reformen uti engelska språkets stafning och bokstafveriogsteori. Den begagnas numera allmänt till brefvexling, till bokföriog, af litteratörer, hvilkas manuskripter, i anseende vill skriftens lättläslighet, ej behöfva med vanlig skrift censkrifvas, för upptecknande af predikningar och föcedrag, för dagböcker, och för hvarje annat fall der skriftliga anteckningar äro af nöden. Äfven har man börjat utgifva phonografiska böcker, äfvensom phorografiska tidskrifter, hvilka säljas å 2 pence, och hvaraf månadtligen åtgå 7000 exemplar. Vid jemförelse emellan ofvannämnde engelska phooografi och Götreks svenska stenografi finner man i sjelfva hufvudgrunderna en märkelig öfverensstämnelse, så mycket mera påfallarde, då man erfar, att vär svenska stenograf, på den aflägsna ort, der han utarbetat sitt system, ej haft någon kännedom om Pitman, och stenografiens genom deane ästadkomne sedoaste framsteg i England. Sålunda har G. i likhet med Pitman, för sina stenografiska bokstafstecsen valt räta linien, cirkeln, halfcirkeln och halfva elipsen, hvarigenom bäda erhållit alldeles samma bokstafsformer, eburu olika fördelta på alfabetet. Båda hafva sökt hvar sitt språks phonetiska (ljudriktiga) alabet, för bestämmande af bokstafsteckaen. G. har sålunda erhållit 10 vokalljud för svenska språket, och bestämt olika tecken för långa och korta vokaler. P. bar för det engelska funnit 8 vokaler och 4 diftonser. G. har för det svenska språket 17 konsonanter; P, för det engelska 21 konsonanter. Bäda dela konsonanterna i hårda och veka, och stämma fullkomligt 5fverens i sina bestämningar. Båda ställa de m och A utom denna indelning, cch antaga den sednare bokstafven endast som en aspiration för vokalerna. Men med alla dessa öfverensstämmelser i hufvudsaken, råder dem emellan uti detaljerna mycken skilj2ktighet, som tyckes i de flesta fall luta till fördel ör det svenska systemet. Sålunda betecknar P. de inga vokalerna och de veka konsonanterna med en zrof punkt eller ett groft penndrag, de korta vokalerna och de hårda konsonanterna med en fin punkt eller ett fint penndrag. G. betecknar de förra med en längre linea eller större bäge, och de sednare med en kortare linea eller mindre båge. Visserligen äro dessa den engelska stenografiens penntryckningar för åstadkommande af de grofva punkterna och strecken användbara, då elastisk penna begagnas; men med blyertstift på plån, hvilket dock torde blifva stenografens allmännaste skrifmaterial, torde det blifva svårt att eckna de ofta förekommande långa vokalerna och veka konsonanterna. P. tecknar vokaler och diftonger med punkter, små linier, eller halfcirklar bredvid konsonanterna, och af de förras läge ofvantill, på midten eller nedantill, framför eller efter, under eller öfver konsonanten, bestämmas de särskilda vokalljuden. G. betecknar de långa vokalerna på samma sätt som de veka konsonanterna, med längre linier och större bågar, och de korta vokalerna på samma sätt som de hårda konsonanterna, med kortare linier eller smärre bågar. Denna den nyaste stenografiens öfvergång till vokalernas punktering, scm ger stenografien i detta fall till utseendet en likhet med hebreiskan, tyckes ej vara till förmån för skyndsambeten. Detta beständiga pennans lyftande för att på vissa noggrannt bestämda ställen teckna punkter, streck eller små cirkelbågar, har af stenograferna såsom hinderligt långt för detta blifvit förkastadt. G:s vokalbeteckning tager väl något mera rum, men bör kunna göras med mera skyndsamhet än P:s punkter, och är säledes otvifvelaktigt att föredraga. P. betecknar aspirerad, vokal genom ytterligare en liten punkt bredvid vokalpunkten. G. betecknar denna aspiration med en liten ögla eller cirkel i början af vokallinien, hvaremot alla ej aspirerade vokaler hafva denna ögla (tecknet för bh) efter vokallinien, hvarigenom vokalerna skiljas ifrån de med dem lika tecknade konsonanterna. P. ställer den konsonant, som börjar ett ord, i likhet med bruket i vanlig skrift, ofvanpå den horisontela riktlinien för raderna, men gör derifrån ätskilliga undantag. G. stadgar, såsom alltid gällande regel, att pennan vid bildandet af hvarje ny ordfigur nedsättes i dea horisontela med blyerts eller i tankarne uppdragna riktlinien. För öfrigt öfverensstämma båda systemerna deruti, att den fonetiska grundsatsen (att skrifva ljudriktigt) för bäda blifvit strängt tillämpad, hvarigenom stenografisk skrift, redigt skrifven, blifver lika lättläst och tydlig, ja, i många fall tydligare än vanlig skrift. Genom denna sednare synes ingen skillnad emellan orden kort (stacket) och kort (-spel), emellan bort (af böra) och bort (-taga). Skillnaden blifver här tydlig i den stenografiska skriften, med begagnande af det fonetiska alfabetet. Den nyaste engelska stenografien eller den s. k. fonografien, vårdas i England af The Phonographic Reporting Society, utgörande omkring 140 medlemmar, hvilka kunna skrifva 180 å 200 ord i minuten, hvilket är en tillräcklig snabbhet för upptecknandet af det muntliga föredraget, då den offentlige talaren pr medium uttalar 120 ord i minuten. Då något dylikt kan åstadkommas med Pitmans engelska stenografi, har man, med anledning af ofvan anförde jemförelser, allt skäl att hoppas att den svenska stenografien, sädan hr G. i sin nyligen utgifna lärobok framställt den, med alla hinder undanröjda för en plume volante, skall med största framgång kunna utöfvas af alla dem som i densamma inöfva sig, samt snart finna insteg ej allenast vid våra läroverk, utan äfven komma till en nyttig användning ej allenast för publiciteten utan äfven i det enskilda lifvet. (Insändt.) Hela verlden undrar och jag aldramest huru snart den nya porten till riksgäldskontorets hus blir fårdio P