Aftonbladet – 9 augusti 1854, sida 2

sjön till fots. samt öfver S:lugen in i Schweiz. rialgärd måtte så fort sig göra låter blit a borttagen, samt torget planeradt och ordnadt. — a — — Enligt underrättelser från Minchen från midten af förliden månad hade svenska konstnären ölackstadius ditkommit från Rom, hvaremot genremålaren Boklund rustade sig att inom få dagar afresa till Paris. Herr Blackstadins ärnade i slutet af innevarande månad återvända till Sverge. Omedelbart efter den stora industriexpositionens öppnande öppnades äfven i Minchen en allmän tysk konst-exposition, till hvilken båda våra ofvannämnde landsmän ha lemnat taflor. Ur ett bref från herr Blackstadius meddela vi följande: Sedan mitt sista bref har jag haft en vacker och intressant resa, deraf en del till fots, hvilket är och förblir det nöjsammaste af alla resesätt, dä landskapet är vackert. I Verona skickade jag mina effekter hit öfver Tyrolen samt for sedan lös och ledig öfver Milano till Como på jernväg, derifrån längs ComoAnnan kostnad än för nattläger och mat hade jag ej. Min längsta dagsvandring var 5 mil eller 11 timmar. Icke ofta fick jag se de sechweiziska bergen utan moln, så att jag har qvar ett oerhördt begrepp om dess höjd äfvensom ett outplånligt minne af de älskliga dalarne med sina täcka stugor och sin godhjertade befolkning. För gammal slägtskaps skull gick jag igenom Haslidalen från början till slut och förvänade mig öfver att den gamla sagan om deras utvandring frän Sverge var så allmänt bekant. en — Svenska Tidningen har, i anledning af de ord vi yttrade vid underrättelsen om norska Storthingets beslut om riksståthållareembetets afskaffande, nu emottagit en insänd artikel, som strider emot Svenska Tidningens, såscm det synes, med Aftonbladets temligen öfverensstämmande åsigter i ämnet och som synes ha varit affattad i så ohöfviska ordalag, att S. T, icke kunnat införa densamma; men hvilken S. T. ändock velat omnämna, för att få tillfälle anföra den insända uppsatsens slutord att den som vill söka intala våra norska grannar sådant (att Storthingets beslut icke skall framkalla en allmän ovilja i Sverge), har lika mycket förverkat alla anspråk på förtroende å deras sida, som aktning å sina landsmäns., Då Svenska Tidningen för sin egen del underskrifver detta omdöme och menar att svenska allmänheten i detta fall hyser andra åsigter än A. B. och S, T., så måste vi tillstå att det högligen förundrar oss, att S. T., som alltid förklarat det vara en ytterst vansklig sak att bedöma det allmänna tänkesättet i landet, nu utan betänkande tror sig kunna skildra detsamma såsom fördomsfullt och oförnuftigt. Efter vår mening borde man ha mera rätt till anspråk på aktning å sina landsmäns sida genom att hoppas det bästa om deras politiska sans och förstånd än att genom hvarjehanda stickord söka sätta småsinnets passioner i rörelse emot den mening som man sjelf anser vara den rätta och förnuftiga. Det hopp vi i detta hänseende uttalade, ha vi ännu icke haft någon anledning att anse hafva varit förhastadt; sjelfva vår politiska antagonist, som i detta hänseende skulle föra den svenska aristokratins talan, hvilken kunde ega de mesta invändningar att göra mot det ifrågavarande beslutet, har ju förklarat att han icke anser riksståthållareembetets bibehållande vara af någon väsentlig vigt, och inom den öfriga svenska pressen ha vi icke sett ringaste skymt deraf, att storthingets beslut skulle väckt ond blod. På den af Sv. Tidn. omnämnda insända artikeln fästa vi intet afseende, ty af den råa och häftiga ton, i hvilken den, att döma af det korta utdraget och af Sv. Tidn:s vägran att införa densamma, -är affattad, är det oss fullkomligt klart att den förskrifver sig från någon af de två eller på sin höjd tre skribenter, hos hvilka det kan betraktas såsom en idiosynkrasi, att råka i fullt vredesmod så snart Norge eller norska förhållanden komma 3å bane; den innebär intet vittnesbörd att den tänkande allmänheten i Sverge skulle känna någon ovilja och förtrytelse deröfver att norska storthinget fattat ett beslut, som man måste erkänna vara praktiskt klokt och förståndigt och hvilket på intet sätt träder Sverges intressen för nära. —