Aftonbladet – 7 augusti 1854, sida 2

kan antaga ett sådant motiv som hr grefve Björnstjerna i sin reservation anför, nemligen att bruksintresset skulle funnit sig alltför j åradt genom bibehållandet af utförselgjern, och derföre funnit billigt utt skattlägga den för närvarande blomstrande trävaruhandeln, eller att representanterna för en och annan stad tagit i beräkning den betydliga inkomst i tolag, som genom den nya tuilsatsen skulle vinnas. Man har emellertid här ett bevis uppå, att äfven ett af utskott understödt och af tre stånd bifallet förslag i en ganska vigtig fråga kan lyckas att med en plumlitet af två tredjedelar segra i det förstärkta statsutskottet. Man kan således ännu långt ifrån taga för afgjordt att såvida, som vi förmoda, bondeståndet slutligen beqvämar sig till att uppstälia en kontraproposition i bränvinsbränningsfrågan, de rörande beskattningen deraf, af tre ständ fattade beslat slutligen blifva de gällande. Men blotta farhågan härför är tillräcklig för att praktiskt bevisa absurditeten af en sådan mekanism inom en representativ församling, att minoriteten vid en, af ingen diskussion föregången, hemlig votering kan tillintetgöra och trotsa majoritetens inom representationen efter långvariga öfverläggningar och mogen pröfning fattade beslut. Att sådant kan ega rum i afseende på bevillningsfrågor, härleder sig bland annat derifrån, att statsutskottets 36 ledamöter, hvilka icke deltagit i dessa frågors beredning, likväl utgöra kärnan i den kommittå som i sista instansen skall deröfver besluta, hvaremot bevillningsutskottet, som haft frågorne till behandling och känner dem i botten, icke är sjelfskritvet att deltaga i det slutliga afgörandet. Penna orimlighet har visserligen efter två riksdagars beslut af samtlige riksstånden blifvit föreslagen att förändras, så att hädanfter bevillningsutskottet skulle förstärkas för att slutligen rösta i bevillningsfrågor, och statsutskottet för afgörandet af statsreglerings m. fl. till sistnämnde utskott hörande ärenden. A detta förslag har redan för öfver ett halft år sedan Kongl. Maj:ts nådiga sanktion blifvit af Rikets Ständer begärd, ehuru något svar ännu icke afhörts, förmodligen derföre att hr justitieministerns dyrbara tid icke medgifvit honom att hos Kongl. Maj:t anmäla denna sak, som likväl tyckes mer än mycket annat hafva bort påkalla hans uppmärksamhet, helst allt spår eller rättare all helsosam frukt af hans ministeriella verksamhet i öfrigt under riksdagen htintills saknats. —————