Aftonbladet – 5 augusti 1854, sida 3

amiraler och kontreamiraler, af blåa, hvita och röda flaggen, om commodors och commanders (som ofta sammanblandas med hvarandra) och vet icke rätt hvilken plats alla dessa intaga i rangordningen. Det finnes icke mindre än tio särskilda amiralsgrader i England, inberäknadt den s. k. äldste amiralen. Den förra !ord High Admiral-posten är indragen, och i dess ställe en kommission inrättad för den högsta förvaltningen af marin-affärerna. Denna kommission utgör det s. k. amiralitetet och är den högsta marin-auktoriteten. Den består af flera medlemmar, hvilka kallas Lords of the Admirality; desse dela sinsemellan arbetet och utdelandet af beställningar. En utnämner t. ex. alla kaptener, en annan löjtnanter, en tredje läkare o. s. v., lkvisst blott till aktiv tjensigöring, ty sjelfva befordringsrätien utöfvas af kronan. Man har amiraler, viceamiraler och kontreamiraler (Rear-admirals); hvarje af dessa klasser sönderfaller åter i tre afdelningar, som man benämner röd, hvit och blå, emedan de i tjensten nyttja flaggur af en af dessa färger uppå masttoppen af sitt skepp. Rangordningen dem emellan är följande: 1) Amiral sf röda flaggen — eller som man blott säger: amiral sf röda, 2) amiral af hvita, 3) amiral af blåa, 4) viceamiral af röda, 5) viceamiral af hvita, 6) viceamiral af blåa. 7) kontreamiral af röda, 8) kontreamiral af hvita och 9) kontreamiral af blåa. Man igenkänner amiralsgraden icke allenast, då man är nära, på uniformernas broderier och epåletternas kronor, utan äfven på afstånd, så långt ögat kan nå, på hans flagg och stället der den är upphissad. Hvarje större skepp har, som bekant, tre master, hvilka benämnas fockmast, stormast och mesanmast. Nationalfaggen svajar på mesanmastens gaffel, som är lägst och längst akterut, och den länga smala vimpeln — tecknet på ett krigsskepp — fladdrar hurtigt i vinden ifrån högsta toppen på stormesten, som står i midten och är den högsta och starkaste af alla masterna. I stormastens topp och straxt under vimpeln paraderar amiralens flagg. Är han amiral af röda, så är flaggen röd med den så kallade Union Jack (en sammansättning af det engelska Feorgsoch det skottska Andreas-korset) i öfversta hörnet. Ar han amiral af hvita, så är flaggen hvit med det röda Georgs-korset deruppä. Eller är han amiral af blåa, så är flaggens grundfärg blå. Men i alla fall figurerar alltid Union Jack i öfra hörnet. Viceamiralerna föra sina flaggor i toppen af fockmasten, och kontreamiralerna i mesanmasten. I hvarera fallet rättar sig flaggens färg efter den klass viceeller kontreamiralerna tillhöra, på samma sätt som rörande amiralerpa är omnämndt. Amiralskeppet benämnes vanligen flaggskepp, och en amiral utan närmare angfvande af hans grad eller färg flaggofficers. Men icke endast flaggskeppet gifver senom flaggens färg och den masttopp, fran hvilken den svajar, tillkänna amiralens rang; också alla öfga till hans eskader hörande fartyg bära vid gafrem engelsk nationalflagg af den högstkommenderandes färg. Dä nu t. ex. amiral Dundas och sir Charles Napier begge äro viceamiraler af hvita, så föra de icke allenast sin hvita flagg i fockmasttoppen, utan alla fartygi de begge flottoraa i Svarta hafvet och Östersjön föra också hvit nationalflagg med Union Jack i hörnet. Vid engelska flottan avancerar man ända till och med kaptensgraden efter förjenst eller genom protektion, men se :ermera endast fter anciennitet. Dör en konire-amiral af bläa, så fylles baus plats med den äldste kaptenen. Afgår en amiral af röda genom döden, så blir den ksldste amiral af hvita yngste amiral af röda, den äldste amiral af blåa yngste amiral af hvita, den älåste vice-amiral af röda avancerar till amiral af bläa, och så genom alla grader ned till den äldste kaptenen, som då blir flaggofficer. Ett kommando beror likväl alls icke af detta avancement, ty deita öfvertages vid dödsfall blott provisoriskt af den nästkommenderande, till dess en efterträdare hinner utaämnas af regeringen. Haren amiral af lägre rang lyckan att vinna en batalj, så kan han icke derföre rycka upp i graderna, men regeringen har andra medel att belöna honom, t. ex. med riddareeller pairs-värdighet, eller med Bath-orden, och icke sällan ha glänsande bedrifter blifvit belönade af parlamentet med penningegåfvor eller med något för statsmedel inköpt gods. Vid en stor flotta finnas vanligen några stycken viceeller kontre-amiraler, som kommendera enskilda afdelningar af densamma. Så kommenderar i Svarta nafvet kontre-miral Sir Edmond Lyons den detasccheade afdelningen af flottan, och i Östersjön stå ickevindre än tre kontre-amiraler under Sir Ch. Napiers ;fverbefäl, nemligen Plumridge, Corry och Chads. På denna flotta finnes dessutom ännn en fjerde konre-amiral, som stär i ett alldeles eget och ovanligt jensteförhällande. Denne är kontre-amiral Mich. Seymour, hvilken, marinkapten sedan 1829, kort före ottans afresa blef utnämnd till chef på det bekanta artyget Duke of Wellington, som Napier äfven utag till sitt Haggskepp, hvarföre Seymour bar titeln Capitain of the feet.Nu hände det att, till följe f arviral Hyde Parkers död och de derigenom upptäende befordringarne, Seymour, som den tldste af lila kaptener, avancerade till kontre-amiral af blåa. Jä hade han egentligen bort nedlägga sitt befä, nen på hans enträgna begäran och i anseende till ans skepps ovanliga storlek, gjorde amiralitetet för wonom ett undantag och lät honom behålla befälet