STOCKHOLM, den 5 Aug. — I anledning af de ringa synbara resultater, som de allierade engelsk-franska armåernas och flottornas deltagande i kriget ännu haft, ba många yttringar af missnöje och misstankar gifvit sig luft både inom parlamentet och pressen i England. Det är naturligt, att allmänheten der, ännu mera än hos oss, skall med otålighet vänta att få se någon frukt af de oerhörda rustningar som gjorts och de stora materiella uppoffringar man kräft af engelska nationen. Den misstankan, som under de kriget föregående underhandlingarn? var temligen allmän, att ministeren eller en del af densamma hemligt motverkade hvarje energiskt uppträdande mot Ryssland börjar åter ge sig luft. Ehuru förklarliga dylika misstankar kunna vara äro de icke dessmindre något orättvisa, isynnerhet efter de temligen bestämda förklaringar regeringen afgaf vid den sednaste parlamenterdebatten rörande de för kriget begärda 3 millioner pund sterling. Hvad man med full rätt synes kunna klandra är det, att engelska regeringen fäster ett så utomordentligt sfeeende på Österrikes aktiva medverkan, att den i afvaktan deraf låtit mycken dyrbar tid gå förlorad. Att engelska regeringen skulle bako parlamentets rygg kunna afsluta en dålig och skymflig fred är otänkbart, då man känner den sinnesstämning som råder i England och tillika allmänna opinionens makt i detta land. Ännu mindre kan kejsar Napoleon låta nöja sig med, om Ryssland skulle för ögonblicket vilja beqväma sig till att utrymma furstendömena och återställa status quo; han känner alltför väl att han åsamkat sig för alltid Rysslands hat och hämnd, och att det skall uppbjuda all sin kraft och all sin konst för att störta honom; det är en lifsfråga för honom att kunna i grund qväsa Ryssland och beröfva det dess politiska inflytande. Såsom ett prof på de åsigter rörande krigets mål, som uttalas icke blott af de mera oafhängiga, utan äfven af halfofficiella blad i Frankrike, meddela vi följande af Eugene Pelletan skrifna artikel rörande den blifvande freden: 3edan någon tid tillbaka bestormas kurirerna, som oupphörligt anlända från Wien till Berlin, från Berlin till Petersburg och från Petersburg tillbaka till Wien och Berlin, med frågor och oroliga blickar af Europas alla nyhetsälskare och på gatorna kringdrifvande statsmän. Och under denna eviga hvirfvelrörelse af depescher, som jaga den ena den andra, söka de att läsa i minen på kurirernes ansigten, eller att på bottnen af deras kappsäck tå tag uti det sannskyldiga svaret från kejsar Nicolaus på Österrikes ultimatum och ultimatissimum. Hvad rör detta svar oss? Det må vara hvilket som helst; nu mera kan det dock icke i någon väsentligare mån förändra sakernas ställning. Till och med om RBysslands kejsare, tvärt emot all sannolikhet, skulle samtycka att draga sig tillbaka öfver Pruth och att på anständigt vis godtgöra sitt försök att inkräkta på sin grannes egendom, så skulle dock Frankrike lika litet som England, och England lika litet som Frankrike åtnöja sig med detta medgifvande. Det är för sent. Detta ord, som första gången yttrades till den på bar gerning ertappade despotismen, har redan genljudat i Petersburg. Det vore sannerligen rätt beqvämt för en man, som upprört verldens lugn och slagit första hugget, att kunna lemna jernet qvar i såret just i det ögonblick då han går att skörda straffet för sin handling och kunna säga: Det må vara som förut, allt under det han har i tanken, att vid första lägliga tillfälle begynna omigen. Så skall ej ske. Rysslands timma har slagit. Man lemnade dess kejsare på konferensen i Wien ett ganska godt tillfälle att med hedrens bibehållande ånyo ingå iunderhandlingar. Men han afslog den fred, som af rättvisan erbjöds honom. Må detta afslag hädanefter hvila öfver hans hufvud såsom ödets dom. Nu då Frankrike och England, till följd af Rysslands oförsynta inkräktningslystnad, fått påkosta hundratals millioner för att skicka armeer till Donau, för att utrusta flottor på flottor, flottor i Medeihafvet, flottor i Östersjön — nu skulle det kunna komma i fråga att de ginge in på att ånyo deltaga ien Wienerkonferens, af hvilken hela resultatet blefve en mer eller mindre förbättrad upplaga af fördraget i Adrianopel! Frågan gäller nu mera att anvisa Ryssland en annan plats i Europa. Ryssland gör allt för stort intrång på civilisationen. Under halftannat sekel, som det för tidigt velat räkna sig bland nationernas stora familj, har det ständigt upphetsat den ena delen af Europa mot den andra, för att under den sålunda tillställda villervallan kunna tillroffa sig allt mer och mer. Filosofisk under Catharina, hycklande under Alexander, revolutionär och kontrarevolutionär på samma gång under Nicolaus, har dess politik under alla skepnader och alla förevändningar städse varit en tvedrägtens politik, ty tvedrägten förer kriget med sig, och kriget det särskilta slag afrofferi, som ärofullt blifvit kalladt eröfring. Alla civiliserade folk önska freden, emedan freden är civilisationens naturliga lifslu!t, emedan industrien, konsten, handeln, åkerbruket, tanken och vetenskapen lefva och andas blott under freden. Men Ryssland, som af civilisationen lånat endast hennes förfinade medel att mörda, hennes utbildning af krigsvetenskapen. och i utbyte ej gifvit annat än typhusfebern md lhalarkan dat hansir daramnt krig ir d2 dot