Aftonbladet – 3 augusti 1854, sida 3

MT INIMUIV JVIUVI URINET. UCI VOIC UCTIVIC DaSst all afsläå förslaget och lägga memorialet till handlingarne. Håkan Pettersson talade äfven för afslag och ir:emorialets läggande till bandlingarne, emedan det tillfredsställde hvarken nationens fordran på bränvinsdodens minskning eller de mindre jordbrukarnes rättmätiga anspråk att vid öfvergängen tillbörli t afseende skulle fästas ä den ställning, hvari de kommit gepom lagstiftningens egna föregäende ätgöranden. Gustaf Nilsson ville ock afslag och att memorialet skulle läggas till handlingarne, då utskottet hvarken fästat sig vid petitionerna från alla landsändar, eller vid den kongl. propositionen i ämnet, eller de motioner som blifvit väckta i syfte att inskränka bränvins bränningen. Jonas Christoffersson ) fann äfven inbjudning olämplig, då utskottets handlingssätt tydligen visade, att nägot afseende på bondeständets önskningar icke skulle hos de andra stånden vara att förvänta. Talaren önskade derföre afslag och betänkandets läggande till handlingarne. Petter Jönsson talade för bifall till Ola Mänssons medlingsförslag, ehuru med det undantag, att den af utskottet föreslagn skatten af 16 sk. borde bibehål las för konstbrännerierna, emedan man eljest skulle bjelpa dem. Eric Ersson från Dalarne var af den åsigten att först den kongl. propositionen och sedan utskottets sätt att gå tillväga fört bränvinsreformen på den betänkliga afväg, der den nu befinner sig, och der man blott har hopp om ökad bränvinstillgång och ökad bevillniog. Eric Ersson hyser den äsigten, att öfvergängen från den närvarande till en bättre ställning i bränvinstillverkningen skulle ske successivt, för hvilken mening han äberopade sockenstämmoprotokoller från 8 dalsocknar, deribland Leksand och Rättvik. Han önskade nu afslag och att memorialet måtte läggas till handlingarne. Ola Månsson svarade Petter Jönsson, att konstbränoerierna icke kunde anses vara understödda genom det af tal. framställda bemedliogsförslaget, då detsamma innefattade att ängbränpverierna skulle inrättas efter bestämd konstruktion och till begränsad storlek. För öfrigt fann han ått harmen inom ståndet emot en förändring, som skedde på bekostnad af de min dre jordbrukarnes intresse och helt och hållet var till förmån för de stora brännerierna, icke kunde underkännas. Johannes Nilsson hade varit villrådig hvad han skulle hesluta i en sådan fräga efter en sådan behandling. Han hade velat sluta sig till Medins reservation och önskade bestämd konstruktion på ångbrännerierna, så att man mätte kunna undvika kontrollörer. Men heldre än att antaga det förevarande förslaget ville Johannes Nilsson afslag; ty bättre mäste det vara att behålla ett gammalt ondt, än att antaga ett nytt värre. Han önskade att man måtte inbjuda medstånden att ingå på ett bemedlingsförslag och ville att beslutet i saken skulle uppskjutas tills man finge se verkan af en sådan inbjudning. Petter Mårtensson talade för afslag och memorialets läggande till handlingarne. Carl Nilsson och Ola Persson utvecklade äfven dylika åsigter. Anders Jonsson och Daniel Danielsson från Örebro län voro äfven för afslag, men framställde hvar för sig särskilda bemedlingsförslag för den händelse att afslag icke skulle af ständet bifallas. Olaus Eriksson ville afslå utskot!ets förslag och framställde såsom ett lämpligt öfvergångsprojekt att 1851 års författning måtte gälla, med inskränkning af bränningstiden till 2 månader och skattens ökande för denna tid till lika mycket som förut för sex månaders bränning. Erik Kristensson och de öfriga representanterna från Bohus län förenade sig med Olaus Eriksson. Förre talmannen Nils Persson förfäktade den åsigten att bondeståndet genom ett afslag på förslaget skulle handla grundlagsstridigt. För att bevisa detta utgick han från den tanken, att om man antager att särskilda utskottet tillkommit på grundlagsenligt sätt, och om utskottets memorial är en följd af frågans grundlagsenliga behandling i utskottet, så mäste detta memorial också behandlas i den del som rör bevillningsfrågan, såsom om det varit handlagdt af bevillningsutskottet. Och då 71 stadgar, att bevillningsfrågor, hvarom ej alla stånden blifva ense, skola slitas af förstärkt statsutskott, så måste bondeståndet, om det vill lyda grundlagen, iatta ett beslut, som kan underkastas votering i förstärkta utskottet. Föröfrigt trodde talaren att ett sådant beslut vore så mycket nödvändigare, om ståndet önskade framgäng åt sitt beslut i skatteförenklingsfrågan. Skulle man fortsätta yrkandet om afslag, så ville talaren till kontraproposition hafva att bondeståndet godkänner hvad de tre andra stånden i frägan bestimma. Sahlström och Hans Persson instämde. Sedan Matts Persson förklarat sig vidblifva den mening han i lördags uttryckt för afslag på utskottets förslag, uppträdde Anders Andersson i Walla och uttryckte den åsigten att frågan alltifrån början blifvit grundlagsvidrigt behandlad. Detta visade sig ock nu då man ville genom förstärkt statsutskotts omröstning slita en tvist som uppkommit om ett förslag, uppgjordt af ett särskildt utskott. Så vidt Anders Andersson kände hade förstärkt statsutskott aldrig haft att rösta om andra frågor, än sådana som blifvit behandlade af antingen statsutskottet eller ock af bevillningsutskottet. Alla de lagrum talaren funnit i grundlagarne afhandla sådana frågor gå också ut på att bevillningsfrägorna skola behandlas af bevillningsutskottet. Då man emellertid, sedan talmannen vägrat proposition på remiss till bevillningsutskottet ocu konstitutionsutskottet gillat denna vägran, icke kunde få saken behandlad i den orduing som Anders Andersson ansäg vara af grundlagen föreskrifven, så ville han afslä memorialet och lägga det till handlingarne. En stor del af ståndet förklarade sig häruti instämma. Sandberg förklarade sig instämma med förre talmannen. lenrik Andersson hade gerna önskat att kunna antaga nägot bemedlingsförslag, men då intet sådant blifvit framställdt med hvilket tal. kunde finna sig beläten, så äterstod intet annat för honom än att sluta sig till afslagsmeningen, och instämde för öfrigt med Anders Andersson i Walla. Ola Svensson kunde icke vara belåten med utsk:s förslag, hufvudsakligen af tre skäl, nemligen att det icke lemnade nationen nägon garanti att dess önskan att bränvinstillgången och såmedelst superiet skulle minskas, — att det innefattade mannamån, då det alltför brådstörtande kom öfver de mindre jordbrukarne, som genom den föregående lagstiftningen uppmuntrats att ställa sin hushällning i sammanbang med bränvinsbränningen, utan att lemna dem något rädrum att ordna sina saker på annat sätt, och slutligen att det afsåg tillskapandet af en dyr och olämolig kontrollantkår, som skulle blifva folket förhatlig. Dä han ville att utskoticts förslag skulle afsläs, ansög han likväl nödvändigt att ständet fattade beslut om nägot annat, som kunde sättas i stället, ty han trodde representanterna af bondeståndet icke kunna för sina kommittenter försvara sitt handlingssätt, om de utan något beslut lemnade bränvinsreformen olöst, och med anledning häraf önskade Ola Svensson att något bemedlingsförslag mätte blifva antaget. Nyqvist ansäg, att ingenting kunde vinnas med ett bemedlingsförslag och erinrade, att han förut yttrat sin tanke att bränvinsfrägan icke blifvit i grundlagsenlig ordning behand!ad. Hvad äter angick förre talmannen Nils Perssons hänsyftning på förhoppningen att få skatteförenklingsfrågan löst, sä hoppades Nyqvist, att de andra stånden icke skulle göra sitt bifall till denna fräga beroende af bondeståndets bifall till det på grundlagsvidrig väg framarbetade bränvinsförfattningsförslaget, så mycket heldre som han trodde sig veta, att redan en del af ett annat ständs representanter kommit till besinning och funnit det orätta i den tillämnade omstörtningen af en mängd mindre jordbrukares ställniog. Nyqvist ville således afslag och lägga memorialet) till bandlingarne. Flere instämde med honom.