Aftonbladet – 1 augusti 1854, sida 3

skatterna sattes i penningar, kunde den ordinarie räntan genom myntförsämring blifva osäker och statsverkets inkomster ovissa. Detta skulle likväl förebyggas derigenom att, säsom föreslaget blifvit, 1830 ärs myntbestämningslag skulle läggas till grund för penningeräntans beräkniog; och om än, såsom häremot invändts, silfver skulle falla i värde, under det andra varor bibehöllo sitt eller stego, sä att staten finge behof af tillökta skattebidrag, så saknas ali befogenhet ait draga i ivifvelsmål att svenska fo!ket, emot hvad all erfarenhet bekräftar, skulle undandraga sig att genom bevillning fylla statens behof. Att i detta fall misstro folkets beredvillighet, gifves destomindre skäl, som man sett, hurusom Rikets Ständer vid alla riksdagar villigt tillfredsställt anspråk på ökade löner åt indelningshafvare och an dra kronans tjenstemän. Man har äfven invändt, att grundskatt är en vissare statsinkomst, emedan till dess afskaffande fordras samtycke af begge statsmakterna, under det anskaffande af bevillning ankommer på Rikets Ständer allena. Men den farhåga, som detta förmenta beroende af Rikets Ständer ingifver, anser jag vara endast en skugga, som villar omdömet och skrämmer att alltför mycket underskatta fördelen deraf, att Rikets Ständer sättas i tillfälle att fullständigt reglera skatterna. Skulle dock en sådan farhäga hafva öfverhand, så frågar jag: när hela folket önskar förvandling i penningar af större delen utaf de i ordinarie ränan ingäende persedlar och företrädesvis af en utaf ålder förhatlig hufvudpersedel; om dertill Rikets ständer päyrka sådant; och om samtelige räntegifvare vid denna riksdag fordra det, lika enhälligt som förut orternas deputerade; vidare då så öfvervägande skäl äro för den åsigten, att följden sjelfva verket blir en skatteförhöjning, i stället för skatteminskniog; och då, utom öfriga ördelar, kontrollen och säkerheten för statens uppbörd så be ydligt ökas; — jag frågar, om vid detta förhållande något skäl kan förefinnas att icke, åtminstone hvad lagsverksräntan angår, gå hela folkets önskningar till mötes, och derigenom i denna stora fråga komma ill en lösning, som ätminstone i något afseende kunde allas tillfredsställande. Som jag redan sagt, jag sträfvar icke för det yttersta mälet och begär icke vägot förslag om all räntas förvandling till penninsar, dä detta, ehuru visserligen det för sig bästa, nu cke kan vinnas, utan inskränker mig till att yrka, itt det första momentet i betänkandet icke mätte biallas, af skäl, som jag anfört, utan böra äterremiteras, för att vinna ett bättre resultat. Jag anhåller öljaktligen hos herr talmannen om propusition ä iterremiss härutinnan och, säsom följd deraf, å hela betänkandet, ehuru jag icke vill motsätta mig att fven de följande momenterna nu mä genomgäs, på let att de anmärkningar, som dervid kunna vara att söra, äfven mä på en gäng af statsutskottet tagas i fvervägande.