Aftonbladet – 29 juli 1854, sida 3

min själ. Så lemnade jag Mondonedo och kom bland de vilda bergen, tiggande vid dörren till hvarje choza som jag gick förbi, och sade för alla jag säg att jag var en pilgrim från Sankt Jacob och visade mitt pass såsom bevis att jag varit der. Lieber Herr, ingen menniska gaf mig en cuarto, icke en gång ett stycke broa, och både gallicier och asturier skrattade åt Sankt Jacob och sade mig att hans namn numera ej var något fortkomstmedel i Spanten. Jag skulle hafva dött af hunger om jag ej ibland plockat ett ax eller två på majsfälten; jag plockade äfven bär på buskarne och på detta sätt lifnärde jag mig ills jag kom upp bland de högsta bergen, hvarest jag dödade en killing, som jag påträffade, och uppslukade genast en del af köttet rått, så stor var min hunger. Jag befann mig likväl mycket illa deraf och två dagar låg jag i en barranco (grop), halfdöd och ur stånd att hjelpa mig; det varen verklig lycka att jag ej blef uppslukad af vargarne. Derefter gick jag fram till Oviedo; hur jag kom fram vet jag ej, jag gick liksom i en dröm. Sista natten sof jag i en svinstia omkring två mil härifrån och innan jag lemnade den föll jag ned på mina knän och bad Gud att jag skulle få träffa er, lieber Herr, ty ni var mitt sista hopp. Jag, Och hvad tänker du göra nu? Benedikt. Hvad skall jag säga, lieber Herr? Jag vet ej hvad jag skall göra. Jag vill följa ert råd i allting. Jag. Jag kommer att qvarstanna några dagar i Oviedo, under hviken tid du kan bo i denna posada och försöka att hemta dig efter dina svåra resor; kanske skola vi, innan ja reser, kunna hitta på någon plan att hjelpa dig ur din svåra belägenhet. Nögra dagar derefter sade jag till Benedikt: I morgon reser jag härifrån till Santander. Det är derföre nödvändigt att du fattar något