Aftonbladet – 28 juli 1854, sida 2

Jag är en schweizare från Luzern, mitt namn är Benedikt Mol; jag var fordom soldat i tyska gardet, men är nu tvålkokare till er tjenst., Ni talar Spaniens språk mycket ofullkom ligt, sade jag; buru länge har ni varit i detta Jand? Fyratiofem år., svarade Benedikt, ,men då gardet blef upplöst, for jag till Minorce, bvarest jag glömde spanskan, utan att lära mig catalonskan. Ni har varit soldat hos konungen af Spanien, sade jag; hvad tyckte ni om den tjensten ? Jag hade varit glad att få lemna den för fyratio år sedan; solden var klen och behandlingen ännu sämre. Nu vill jag tala schwei ziska med er, ty om jag ej mycket misstager mig, är ni en tysk herre och förstår Luzerns språk. Jag skulle snart hafva deserterat från Spaniens tjenst, såsom jag gjorde från påfvens, hvilkens soldat jag var tidigt i min ungdom innan jag kom hit, men jag hade gift mig mel en qvinna från Minorca, med hvilken jag hade två barn; detvar detta som qvarhöll mig så länge i dessa trakter. Innan jag lemnade Minorca, dog min hustru, och hvad mina barn angår, så kom den ena åt öster, den andra åt vester, och iag vet. cj hvad som blifvit af dem. Jag har för afsigt att snart återvända till Luzern och lefva der som en furste. Har ni då samlat ett stort kapital i Spanien ? sade jag och betraktade hans hatt och öfriga klädsel. Icke en styfver, icke en styfver; dessa tvenne tvålkulor äro allt hvad jag eger. Kanske är ni son till välmående föräldrar, och har egendom och penningar i ert fädernesland att lefva på? . Nicht ein Heller (icke en fyrk), nicht eo Heller; min fader var bödel i Luaern, och då han dog, tog man hans lik, för att betala ha 1s skulder. Då tänker ni utan tvifvel,, sade jag, koka tvål i Luzern. Ni gör rätt deri, min vän, jag