Aftonbladet – 28 juli 1854, sida 2

nom, och händelsevis hade de stannat vid mitt stånd, för att dricka vatten, såsom de nyss gjorde. Detta fick escribanon höra och lät föra mig till fängelset. Jag igenkände dem väl, men jag hade lärt under mina resor, då jag bör tillsluta mina ögon och då jag bör öppna dem, och derföre sade jag till escribanon, att jag ej kunde säga att jag sett dem förut. Han blef rasande och hotade att låta fängsla mig; jag sade att han kuude göra det och att jag ej brydde mig om det. Vaya, jag aktade mig att utsätta mig för dessa bofvars eller deras vänners hämd. God dag, mina unga herrar. Oranger från Murcia som j sen; äkta drakblod. Vatten behagligt och kallt. Dessa två gossar äro söner tl Gabiria, drottningens hofmästare och den rikaste man i Madrid; de äro snälla gossar och köpa mycken frukt. Man säger att deras fader älskar dem mycket mera än alla sina egodelar. Den gamla qvinnan, som ligger under det der trädet, heter Tia Lucilla; hon har be gått ett mord, men som hon är skyldig mig penningar, hoppas jag hon ej måtte bli a rättad. Denne man var af tyska gardet. Sennor don Benito Mol, hur mår ni ? Denna sistnämnda person tilldrog sig genast min uppmärksamhet; det var en storväxt, gammal man, med hvitt hår och röd insigtsfärg; hans ögon voro stora och blö, och då han fästade dem på någons ansigte, uttryckte de stor nyfikenhet, likasom han väntade meddelandet af någon vigtig underrättelse. Han var kläd! på vanligt sätt, ien tröja och vidbyxor af groft, brunt tyg; på hans hufvnd satt en ofantlig hatt, hvars bord voro mycket söndriga, så att de på några ställen liknade taggarne på en såg. Han besvarade narangerons helsning, och framtog, i det han bugade sig för mig, två vällnktande tvålkulor, hvilka han utbjöd till salu med en ;f, obehaglig rotvälska, som skulle förestilla spanska, men tycktes vara mera likt valeneiska eller catalionska. ig frågade honom hvem han var, började följande samtal mellan oss: