Aftonbladet – 25 juli 1854, sida 3

Jag har blifvit trött på vägvisare., svarade jag, så att jag tänkte köpa en mulåsna och fara utan vägvisare. Den sista jag hade var af en högst dälig karakter. Man har sagt mig så, ers excellens, och det var väl för den skurken att jag icke var. i Rivadeo, då saken, hvilken ni menar, inträffade. Men han hade redan begifvit sig bort med mulåsnan Perico innan jag kom tillbaka, annars skulle jag åderiätit honom till en viss grad med min knif. Han är en vanheder för professionen, som är en af de mest hederliga och gamla i verlden. Perico sjelf måste hafva blygts för honom, ty Perico, ehuru en -mulåsna, är en gentleman af många talanger. och välkänd på vägarne. Hon är endast underlägsen min häst.n Är du väl bekant med. vägen till Oviedo ?, frågade jag. Jag är det ej, ers excellens, det vill säga ej längre än till Luarcea, hvilket är första dagsresan. Jag vill ej bedraga er, derföre låt mig blott följa er till detta ställe, ehuru jag kanske ändå kommer att tjena er under hela resan, ty ehuru jag är obekant med landet, har jag dock en tunga i mitt hufvud och qvicka fötter att springa och göra frågor. Jag vill likväl ej svara för mig längre än till Luarca, hvarest ni kan göra som ni behagar. Att j ären fremlingar är det som kommer mig alt önska att få åtfölja er, ty af dem är jag säker att erhålla underr ttelser, både underhållande och nyttiga. Jag önskar dessutom ut-öfvertyga er, det vi vägvisare i Gallicien icke alla äro tjufvar, som jag är säker ni skall fivna om ni endast tillåter mig åtfölja er till Luarca. : Jag var så intagen af mannens jovialitet och rättframhet och isynnerhet af den originalitet i karakteren, som framträdde i nästan hvar mening han yttrade, att jag genast an