Aftonbladet – 25 juli 1854, sida 3

samhet, för de lägre klassernas uppfostran och för deras beqvämliggörande genom undervisning för den enda och sanna jemlikheten. De nedra samhällslagrens upplyftande till jem likhet med de högre i menniskovärde och meuniskorätt (lewell ng upwards) är valspråket för en Horace Mann, en Barnard, en Canning, en Everett och alla dem som begripit att i ett fritt samhälle har religionen och staten ett och samma problem att lösa, ett och samma intresse att kämpa för: individens fullkomning. Denna aktning för individen, detta sorg fälliga häfdande af hans frihet är det genom-zående grunddraget af nordamerikanska samhällslifvet, och fastän mll Bremer icke haft för afsigt att skrifva en politisk bok, har detta grunddrag, som icke kunde undfalla henne, äfven blifvit den genomgående grundtonen i hennes skildring af Amerikas sociala lif. Falansteren, Cabets kommunistkoloni, det katolska klostret, qväkarsamhället och mormonstaten äro för amerikanarnes åskådning endast yttringar af en föreningsfrihet, som blott bereder det nödiga utrymmet för individualiteternas mångfald, utan att på minsta sätt bringa statens bestånd oeh ordning i någon fara. Amerikanarne veta nemligen allt för väl att det är individens största möjliga frihet under förnuftiga lagar som betingar samhället lugn och bestånd, och dylika inskränkningar i denna frihet, om än frivilligt åtagne, betaga dessa föreningar all riktig lifsI kraft och inviga dem på förhand åt förgängelsen. Amerika är det sista land der kommunism och andra af styre!sernas despotism framkallade samhällsförvillelser kunna slå någon rot; det enda land der de revolutionära iderna icke hafva någon framtid är Nordamerika. I samma mån det kristliga medvetandet utvecklar sig, blir det också klarare att individens sanna storhet och kraft ligger i hans sedliga överlägsenhet; och i samma män höjer sig äfven qvinnan i sjelfständighet och samhällsvärde. Der våldet herrskar är qvinnan i grunden ofri, äfven der, såsom i de gamla samhällena, tänkesättet, i följd af vissa ridderlighetens traditioner, inrymt henne rätt att herrska genom sina personliga behag, sitt koketteri och sin förslagenhet. Genom alldeles samma medel, det vill säga genom de lägre egenskaperna i sin natur, har slafvinnan i orienten som i vestern alltid vetat att utöfva en hemlig despotism öfver sina djuriska herrskare, Först genom eninnerligare uppfattning af kristendomen upphör qvinnan att vara mannens ömsom slaf och tyrann och höjer sig till hans sanna jemnlike. Ar hon berättigad dertill? Vi tro det. På hjertats vägnar är hon hka om ej bättre än han, på förstindets utan tvifvel icke sämre, och vår författarinna har i mer än ett afseende rätt att vinna gehör för sin derom uttalade öfvertygese. Så långt har man emellertid kommit äfven i den gamla verlden. Men i den nya har man gått ett steg längre genom den aktning man erkänt åt qvinnans praktiska verksambet, den värdighet hon intagit äfven i förrättningar, som efter den gamla verldens slafbegrepp icke anses egnade för hennes kön. Den högsta konstnärliga och vetenskapliga uppfostran är öppnad för henne; hon utgår al egen drift såsom lärarinna, såsom läkarkonstens utöfvare, till och med såsom förkunnarinna af det gudomliga ordet. Ingenstädes möta henne åtlöjets och hänets grimaser, du hon försöker att bana sig en väg till ädel verksamhet, och i sällskapslifvet har hon :cke af männens råhet någon förolämpnig att befara; gift eller ogift anses hon vara menniska nog för att äfven ensam taga vara på sin dygd och sin värdighet. Det är detta som vi i Förenta Staternas samhällväsende värdera mer än dessa utbrott af politiskt emancipationsbegär, som även i Amerika skapat en mängd s. k. fria gqvinnor, liknande de euröpeiska i manhaftiga o!ater; men detta är endast skalet och utsidan af en sannare emancipation som kommer i sin tid, när den blir mogen. Ehuru högt mill Bremer sätter den Amerikanska qvinnan, är hon upprigtig nog att tillstå, det den sednare ej på långt när motsvarat hennes väntan. I afseende på den amerikanska qvinnan gäller hvad hon så riktigt och värdigt yttrar om samhället i allmänhet: Menniskorna äro inya verlden inga englar; de äro ej afgjordt bättre än i Europa — här såsom der finnes en blandning at godt och ondt, och vid sidan af det godas makt utvecklar sig alltid ondskan med ökade resurser, -— men der i nya verlden, är det mer hopp, och den riktiga banan ligger öppnad, för att förr eller sednare beträdas. At slafveriet har mll Bremer egnat en betydligare del af sitt arbete, än som synes oss rätt förenligt med dess plan. Utan tvifvel har hon i detta fall velat, åtminstone för Amerikas slafstater, åstadkomma en tendenesskrift, som med hennes popularitet derstädes ej torde blifva alldeles utan inflytande. De åsigter hon i detta afseende bekänner äro de samma som hyllas af de norra staternas mest upplyste och varmhjertade statsmän; att slafveriet är en förbannelse, som unionen tagit i ett olycksbringande arf efter det fordna ariz stokratiskt styrda England; att liksom detta land under mera frisinnade styrelser genom storartade uppoffringar sökt att försona sina gamla synder, så måste äfven det fullvuxna dotterlandet afskaka denna börda som, om den lemnas qvar, en gång i framtiden måste blifva dess undergång, liksom den, om värfvet rätt uttöres, skall blifva en välsignelse både för den anglo-amerikanska och den svarta afriER or EAA Ve AE TRIES DENA AA BR ora rn nm vt