Aftonbladet – 25 juli 1854, sida 2

svår resa har det varit; jag hoppas derföre ni tillåter Perico och mig att stanna här tills natten på er bekostnad och i morgon skola vi bege oss af hem; nu äro vi båda mycket uttröttade. Jag har aldrig ridit på en bättre mulåsna än Perico, sade jag, och ald:ig haft on sämre vägvisare än du. Du synes vara alldeles obekant med landet och här ej gjort något annat än fört oss i svårigheter. Du kan likväl stanna här så länge efter du säger du är trött och i morgon återvända till Ferrol, hvarest jag råder dig lägga dig på något annat yrke. Detta sades vid dörren till Rivadeos posada. Skall jag föra hästarne till ett stall? frågade mannen. i Som du behagar, svarade jag. . Antonio såg efter honom ett ögonblick och följde sedan långsamt efter, skakande på hufvudet. Efter ungefär en qvarts timma återvände han, lastad med vår egen hästs packning, och med ett leende på sitt ansigte. Mon maitre, sade han, jag har under hela resan haft en dålig tanke om denne man och nu har jag upptäckt honom; hans motiv att begära tillåtelse att stanna var en önskan att snatta något från oss. Han sysslade mycket i stallet omkring vår häst och nu saknar jag den nya lädergjorden, som fasthöll sadeln och som jag såg han ofta betraktade under vägen. Han har nu utan tvifvel gömt den någonstädes, men vi äro fullkomligt säkra på honom, ty han har icke ännu erhållit betälningen för mulåsnan ej eller för sig sjelf. Vägvisaren återkom just då han hade slutat tala. Oredlighet är alltid misstänksam, Mannen kastade en blick på oss och såg tröligen i våra ansigten något, som han ej tyckte om, ty han sade hastigt: Gif mig betalningen för mulåsnan och min egen propina (drickspenningar) ty Perico och jag önska ge Oss af genast. ij