Aftonbladet – 22 juli 1854, sida 3

Vi stodo nu på en ansenlig höjd mellan två vikar med vattnenas öken framför oss. Af alla de tiotusen skepp, som årligen plöja dessa vågor i åsynen af denna gamla udde, kunde nu icke ett enda upptäckas. Det var en blå, glänsande öken, afbruten af intet föremål utom det svarta hufvudet af en spermaceti hvalfisk, som ibland visade sig, kastande upp lätta vattenstrålar. Den förnämsta viken Finisterras var ända till öppningen vackert varierad af ett ofantligt stim af sardeller, på hvilka hvalfisken troligen frossade. Från norra sidan af udden sågo vi ned på en mindre vik, öfver hvilkens strand klippor af omvexlande och groteska former hängde; denna kallas den yttre viken eller på landets språk Praia do mar de fora — ett förfärligt ställe uader storm, då Atlantiska hafvets långa sjögång krossas här till skum af de blindskär, af hvilka den är uppfylld. Äfven på den lugnaste dag höres i denna vik ett doft ljud och ett ihåligt rytande, som uppfyller hjertat med j obehagliga känslor. På alla sidor var storhet och sublimitet. Sedan jag nära en timma betraktat utsigten från spetsen af udden, stego vi åter ned. Då vi uppnådde huset, hvarest vi för tillfället tagit in, märkte vi flere män som lågo i portgången på golfvet och drucko vin ur små krukkärl, som brukas mycket i denna del af Gallizien. Med en höflig helsning gick jag förbi dem och uppför trappan till det rum der vi logerade. Här stod en grof och smutsig säng, på hvilken jag kastade mig alldeles uttröttad. Jag insomnade snart, men min slummer var ingalunda lugn. Jag tyckte jag var omgifven af svårigheter af olika slag, bland klippor och hålvägar, förgäfves försökande att komma undan; besynnerliga ansigten visade sig bland träden och i klyftorna, räckande ut klufna tungor och yttrande vredgade skrik. Jag såg mig omkring efter min vägvisare, men kunde ej finna honom; jag tyckte dock jag hörde hans röst djupt ned i en dal. Han tycktes tala om mig. Huru länge jag låg i dessa vilda drömar vet jag ej. Någon