Aftonbladet – 22 juli 1854, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Parceval-Deschånes, den fransyska östersjölottans öfverbefälhafvare, är född 1790 och således 64 år gammal, Säsom fändrik bevistade han slaget vid Trafalgar, och säsom fregattkapten deltog han 1830 i expeditionen mot Algier. Vid belägringen af S:t Jean dUloa kommenderade han Iphigenia. Öfverallt har han utmörkt sig för personlig tapperhet och kallblodig oförskräckthet. Han år en kraftfull man af hög växt, och hela hans upptradande tillkännagifver fältherren. Den qvickaste och artigaste sällskapsman, samt den vänligaste och frikostigaste förman, år han utomordentligt älskad af matroserna, hos hvilka hans frikostighet blifvit till ett ordspråk. — Omer Paschas bror. Engelske kaptenen Rhodes, som 1853 genomreste Turkiet och sedermera beskrifvit sin resa i en bok med titeln: Personal narrative of a tour of military inspection in various parts of Turkey, berättar följande: Under de fyra dagar vi uppehöllo oss i Schumla berättade Omer Paschas broder, Simon Lattas, för mig följande romantiska anekdot om huruledes de två bröderna nyligen haft den lyckan att träffa hvarandra. Omer Pascha är till börden slavon, 48 år gammal, och har varit 1 turkisk tjenst nära 20 år. När han ingick i den, var han enligt turkiskt bruk tvungen att antaga ett nytt namn, och kallade sig då Omer i stället för Lattas. Han synes emellertid icke hafva underrättat sina an öriga derom, ty dessa ansågo honom så godt som förlorad. Hans äldre bror Simon är omkring 50 år gammal och har i mänga är bott som köpman i Jassy vid Pruth. För ett halft är sedan berättade en officer för honom, att hans bror hade fallit på slagfältet, och att han (officern) kunde intyga att han var både död och begrafven, eft.r som han med egna ögon bevittnat det, och då Simon fått en så bestämd underrättelse om sin brors död, så ansåg han honom naturligtvis borta för alltid. I Augusti 1853 satt emellertid Simon Lattas på ett af de många kaffeerna i den gamla staden Jassy och njöt af sin kopp kaffe, och dä han icke hade någon bekant att tala med, tog han en fransysk tidning som låg på bordet. Sedan han läst dagens nyheter, föllo hans ögon på en kort biografi öfver den berömde turkiske fältherren Omer Pascha och af ren nyfikenhet började hän att genomläsa den. Han blef straxt litet förvånad, när han såg att Omer Paschas förra namn varit Lattas, och flera af hans lifs tilldragelser, dem biografen meddelade, bragte honom på den tanken, att den berömde generalen möjligen kunde vara hans egen längesedan förlorade yngste bror. Och likväl — huru skulle det kunna vara han? Det fanns ju säkra vittnesbörd om hans död. De underrättel