Aftonbladet – 21 juli 1854, sida 2

Han sprang med mig till denna källa, hvarest han nyss lemnade mig denna man. Senor Caballero är icke någon tjuf. Om han är någonting, så är han en Nuvaro — en man som rider på molnen och ibland föres bort af en vindstöt. Skulle ni någonsin komma att åter resa med den mannen, så tillåt honom aldrig få mer än ett glas aguardiente på en gång, eller han skall ofelbart stiga upp i molnen och lemna eder, och då skall han rida och springa tills han kommer till en bäck eller stöter sitt hufvud mot en brunn — då en dryck, och han är åter sig sjelf. Jaså, ni reser till Finisterra, Senor Caballero. Nå, det är eget nog, att en caballero af edert utseende förmådde mig beledsaga honom dit denna morgon; jag förlorade honom likväl på vägen, så att det synes vara vår bästa plan att vi resa tillsamman tills ni finner er vägvisare och jag finner min herre. Det kunde vara omkring klockan två på eftermiddagen, då vi uppnådde en lång och förfallen bro, tydligen af stor ålder och hvilken min följeslagare sade mig kallades Don Alonzos bro. Den gick öfver en slags liten vik af hafvet, ty detta var ej långt aflägset, och den lilla staden Noyo låg på vår högra sida. Då vi hafva ridit öfver bron, kapten,, sade vägvisaren, skola vi vara i ett okänd land, ty jag har aldrig varit längre än till Noyo, och hvad Finisterra angår, så, långt ifrån att hafva varit der, har jag aldrig hört talas om ett dylikt ställe, och ehuru jag har frågat två eller tre personer, sedan vi började denna resa, visste de derom lika litet som jag. Då man likväl tager allt i betraktande, synes mig det bästa vara att resa fram till Corcuvion, som ligger fem svåra mil härifrån, och dit tunna vi kanske komma fram innan nattens inbrytande, om vi hitta dit eller få någon, som följer oss, ty som jag sade, jag vet ingenting om vägenv. I vackra händer har jag lemnat mig,, sade jag, likväl göra vi bäst i att såsom du säger rida fram till Corcuvion, hvarest vi kanske kunna få höra något om Finisterra och få en vägvisare, som följer