Aftonbladet – 21 juli 1854, sida 2

hade sett min vägvisare, men de antingen förstodo ej eller ville ej förstå mig och gingo förbi mig, utbytande några ord med hvarandra på en af Galliciens hundrade dfålekter. Sedan jag lemnat heden, kom jag till ett kloster, sväfvande öfver en djup hålväg, i hvilkens djup en häftig ström brusade. Det var ett vackert och pitoreskt ställe; hålvägens sidor voro tätt beklädda med skog och på andra sidan reste sig ett högt, svart berg. Klostret var stort och tydligen öfvergifvet. Sedan jag ridit förbi det, uppnådde jag en liten by; lika så öfvergifven syntes den som klostret, ty jag såg ej en enda menniska, icke så mycket som att en hund mottog mig med sitt skällande. Jag red likväl framåt tills jag fann en källa, hvilkens vatten strömmade ur en stenpelare. Sittande vid denna med korsade armar och ögonen fästade på det bredvid liggande berget, såg jag en figur, som ännu ofta framställer sig för mina tankar, isynnerhet då jag sofver och plågas af maran. Figuren var min förrymda vägvisare. Jag. God dag, min gentleman. Luften är brännande och det der vattnet synes ypperligt. Jag är nästan frestad att stiga af och vederqvicka mig med en liten dryck. Vägvisaren. Ers excellens kan ej göra något bättre. Dagen är, som ni säger, varm; ni kan ej göra något bättre än dricka något litet af detta vatten. Jag har nyss druckit sjelf. Jag vill dock ej råda er att gifva mulåsnan något; den synes upphettad och andtruten. Jag. Det är ej underligt; jag bar galopperat åtminstone två mil, letande efter en man, som lofvade följa mig till Finisterra, men som öfvergaf mig på det mest besynnerliga sätt, så att jag nästan tror han var en tjuf och ingen redlig man. Ni har kanske sett honom? Vägvisaren, Hvad slags man var det? Jag. En kort och tjock person, mycket lik er, med en puckel på ryggen och, förlåt mig, mycket ful till utseendet. Vägvisaren. Ha, ha! Jag känner honom,