Aftonbladet – 19 juli 1854, sida 2

LITTERATURÖFVERSIGT. Landtbruk utan bränvinsbränning eller Thorer Tryggs resor att söka de visas sten. Af J. Th. Nalhhorst. — Stockh. Norstedt Söner 1854. (64 sid. 8:o. 8 sk. bko). Denna lilla skrift är afsedd att på ett enklare och lättfattligare sätt än genom de deducerande artiklarne och afhandlingarne bibringa den svenska allmogen sunda och riktiga åsigter i afseende på bränvinsbränningen och dess förhållande till landtbruket. Författaren har på ett särdeles lyckligt sätt löst sin uppgift att under form af en berättelse visa hvarthän det i längden leder att basera sin landthushållning på brännerirörelsen samt tillika framställt hufvudgrunderna.för en god ekonomi och ett förståndigt landtbruk. Vi önska, att alla folkbiblioteker måtte anskaffa flera exemplar af denna skrift och att specielt de sjelfständiga i Göinge samt de 709:i Skenninge ville lägga dess innehåll på hjertat. — Krigsteatern i Östersjön. Helsingborg, Everlöfs forlag 1854. En liten skrift om endast 6 sidor, som innehåller temligen knapphändig beskrifning öfver Cronstadt, Sveaborg, Reval och Åland. Sitt egentliga värde lånar den af en bifogad ganska god karta öfver finska viken med specialkartor öfver Sveaborg, Cronstadt och Reval, samt trenne vyer af Cronstadt. — Vallgossen och Inspektoren. Berättelse aj Pehr Thomasson. Helsingborg 1854. Denna lilla berättelse innehåller en sedemålning ur några regioner af svenska folklifvet, som för största delen af de pbildade klasserna äro föga bekanta, men väl förtjena att närmare belysas. Förf. skildrar med lifliga färger det olidliga slafveri: som ofta råder på den svenska landsbygden, derigenom att de underhafvande på ett. gods äro hjelplöst lemnade i hand på en småtyrann, som under den blygsamma titeln af inspektor utöfvar ett skräckvälde, hvilket ofta är förfäörligare än det som råder på de amerikanska plantagerna. Han visar der prygelsystemet konseqvent genomfördt och bärande fullmogna frukter i det djupaste andliga och materiella förderf. Den beryktade inspektorskäppen, yttrar förf. på ett ställe, har förpassat mången stackare till evigheten, sedan den först drifvit honom till att uttömma de sista krafterna i ett omåttligt arbete. Den har varit första upphofvet till många af de brottslingars timliga och eviga ofärd, som försmäkta i våra fängelser. Man skulle tro, att den utspelat sin roll, men än i dag är det den och bränvinet, som till större delen befolka våra välgörenhetsanstalter och fattighus. Och likväl säger man om herrarne af detta vapen, notabene dem, som nyttja det mest och bäst: det är en förb—dt driftig karl! och deras principaler täfla om att skaffa dem hedersbevisningar af alla slag. Kunna de ej tilldela dem titel af auditör,, okamrer eller något dylikt, så blifva de säkerligen hugnade af Kongl. Patriotiska Sällskapet med medaljen för långvarig och trogen tjenst. En trohet, som ofta har till följd, att patronus slår vantarne i bordet, och den driftige inspektoren öfvertager egendomen för egen räkning.s — Flera af de här förekommande karaktererna äro ganska väl tecknade efter naturen, så t. ex. den omensklige inspektoren Hård, som hyser den föreställningen att fattigt folk är skapadt för att få prygel och att man icke gör någon orätt, huru man än behandlar det rättslösa packet,; den svage godsegaren, som ingen kännedom tager om ställningen på gården, utan nöjer sig med att han i sin närmaste omgifning ser ordning och skick, samt att inspektoren i sitt förhållande till honom är artig och förekommande; den gamle rättskaffens komministern; Spelar-Olle, ett af dessa gamla godhjertade, qvicka och lustiga originaler på landsbygden som nu bli alltmera sällsynta, m. fl. Det hela har fått en romantisk inklädnad, som är ganska underhållande, re ——— sum—e st