Aftonbladet – 15 juli 1854, sida 2

men och bar händer endast på tillämpningen itryckfrihetsförordningen, hvilken omskapades i öfverensstämmelse med den hjeltes åsigter och förmenta intressen, hvilken föregaf, att detta offer var nödvändigt åt den halsbrytande konjunktur, som just då stod för dörren i Europa —, en hjelte, af hvars skarpa blick och svärd Sverge just då beräknade att få Norge och återfå Finland, och på hvars ord man den tiden ännu trodde förtröstansfullt som på Evangelii. Den beryktade indragningsmakten lekte honom då i hågen, och likväl gaf han i utbyte juryinrättningen, som i princip är tryckfrihetens säkraste värn, ehuru den i tillämpningen blifvit förfuskad genom tryckfrihetslagen af 1812. För att beveka Rikets Ständer att samtycka till indragningsmakten, yttrade hans organ på riddarhuset, grefve Wetterstedt: Päminnom oss, att denna furste har uppväxt i frihetens sköte, den han så manligen försvarat: att han ej vill lägga några band på svenska folket, men att han allvarligen vill frälsa det från jnre och yttre skakningar. Om han, ledd af sådana grundsatser, ej mer ser sig behöfva den rättighet honom gifves, är jag öfvertygad, att han skall blifva den förste att den återlemnd, och då han det gör, skall han hafva vunnit målet för sin ära och för sekler grundat Sverges sjelfbestånd och trygghet., Vi veta alla att Carl Johan aldrig löste detta i hans namn högtidligt gifna löfte: att Rikets Ständer, sedan den kärfva verkligheten sönderrifvit illusionernas slöja, ångrande att hafva låtit draga sig vid näsan 1812, tid efter annan gjorde fruktlösa försök att ät lagen återvinna hvad godtycket eröfrat: och att afbördandet af denna fadrens politiskt-moraliska skuld var en af Oscars första, med allmänhetens entusiastiska bifall helsade, regeringsåtgärder. Och detta blad i vår ädle konungs ärekrona är det, som hans egen konselj nu plockat bort med oförsigtiga och förmätna händer! Fastän reaktionen 1812 under Carl Johans auspicier hade den klokheten och anständigheten att lemna sjelfva tryckfrihetsprincipen i regeringsformen helt och hållet oantastad, funno likväl männen från 1809 på riksdagen i Örebro sig af pligt och hederskänsla uppmanade att nedlägga reservationer mot den föärändring af tryckfrihetsförordningen, som uti grundlagsvidrig form tillvägabragtes; och det kan derföre så mycket mindre lida något tvifvel, att ju sönerna af 1809 års landtmarskalk — att Carl Henric och August Anckarsvärd, under hvilkas dragna värjora skydd sä till sägandes Regeringsformen blifvit stiftad, nu skola uppbjuda hela sin förmäga till försvar af svenska statsförfattningens hörnsten och utgångspunkt, som tillika utgör deras familj-äras gloria, hvars strålar haft på statsrädet Gripenstedt samma verkan, som, i Kellgrens saga, ljuset på ? — — — en surögd man. På honom ingen undra kan; Han hellre ömkas af allt hjerta. Hur skulle ljussken ha behag, När minsta skymt af Himlens dag Är för hans syn en dödlig smärta ? Då Konungens ännu varande rådgifvare så kortsynt och obetänksamt bemöda sig att undergräfva fundamenten för svenska statsförfattningen, begripa de icke, att de i och med detsamma hänga Damoclissvärdet öfver dynastien, ja, öfver sjelfva konungadömet. Näst. bredvid tryckfrihetsförordningen står successionsordningen i samma af regeringsformen (85:te) uppräknad bland Sveriges grundlagar. Går det an att sparka undan den ena, utan att begå högförräderi, så är det lika tillåtligt att äfven gifva en spark åt den andra. Den som lefver härnäst någon Juliieller Februariiorkan utbrister i Europa får väl se, om icke det oförsigtiga exempel, som nu utgätt från konung Oscars konselj, bär frukt. Att kunna inbespara civillista lifgarden till häst och fot, örlogsskepp, m. m. te. de ej innefatta just sä ringa lockmat; och det r -de ån sannolikt att tryckfrihetsförordningen äfve då mer mer att qvarstå som grundlag, hvarom 4 . skulle vilja äfventyra något vad i ar deremot ej oo . ,; seende på hvarken successionsordningen eller sjo tva det allena st : , . yrande lifstidskonungadömet. Men är det statsklokt att sjelf väcka björn som 80M ver, och visa huru det går sichet pr Prycka rötterna Till det bestäende samhällsSjelfva grundvalen till svenska regeringssättet ligger uti 85 regeringsformen, och det är detta fundament, som Konungen svurit och det åligger hvarje svensk man att med lif och blod försvara. Hvilken helig vördnad bäde konungarne och folket hittills hyst för sjelfva fundamentet bevisas bäst deraf, att ingendera statsmakten velat mästra f:ns lydelse, ehuru ordställningen pätagligen fordrar omarbetning. Regeringsformen, daterad den 6 Juni 1809, innehäller nemligen i 85:te 4: . Säsom grindligar skola anses: form, samt den riksdagsordning, oc om en allmän tryckfrihet, hvilka, i med de grundsatser, som i denna Tegeringsform bestäms mas, Rikets Ständer och konungen gemensamt vid denna riksdag komma att fastställa. , Försynens allvisa beslut bar oskiljaktigt sammans knutit tryckfrihetsförordningens öde med SUucCcessiongordningens: de hafva ej blott sin plats bredvid hvarandra i regeringsformens 85:te ; de dela äfven deruti med hvarandra ljuft och ledt, att ingendera blifvit antagen vid riksdag i Stockholm, som regeringsformen omförmäler, utan härstamma begge från tvenne sednare riksdagar i Örebro 1810 och 1812. Om konfdrens funnits i konseljens tankegång, hade säledes bäde successionsordning och tryckfrihetsförordning bort uteslutas ur 85:te regeringsformen, eller ock begge der upptagas hädanefter som allt ifr:n första. stunden af grundlagens stiftande och intill den när-varande. För öfrigt är ordställningen i den föreslag:aa f.n enklare och rigtigare, bättre följaktligen, än den hittills varande. Blott med tillägg af det enda men nödvändiga ordet: tryckfrihetsförordrngens, lemnar: den nya Sparreska relaktionen intet öfrigt att önska. Den skulle då nemligen Iväg gå här: Säsom grundlagar skola ases: denna regerings-form, samt riksdagsordninzen, tryckfrihetsförordningen: och successionsordninger,,, denna regeringsh dea förordning; Öfverensstämmelse: em S — ms sr LL