Aftonbladet – 15 juli 1854, sida 2

MUCANIUR adl BdlUCSHUSAIICACHNICIHIIWCEL OCH 1I Nalvaro af en talrikt tillströmmande samling invånare af alla klasser. Om den kongl. propositionen angående tryckfriheten. Juni-häftet af Ställningar och Förhållanden innehåller, som vi redan omnämnt, en längre uppsats rörande ofvannämnde regeringsförslag, ur hvilken vi här meddela följande, som säkerligen skall läsas med stort intresse: p Videant Consules ne quid detrimenti capiat res publica. Konung Oscars regering, hvarken nog djerf eller nog stark att gå bröstgänges tillväga och äfventyra försöket af en öppen statskupp, har, med tendenser, om hvilka nu mera ingen kan misstaga sig, samt upplifvande minnet af konung Gustaf och året 1789, valt den lindrigare, mindre vädliga, men mera sällsamma, utvägen att föreslå den andra statsmakten ett stycke revolution under lagliga former. Vi hafva icke i detta ögonblick till hands listan på ministrarne i Carl X:s konselj, då de händelsedigra Juli-ordonnanserna utfärdades sommaren 1830; mer med visshet veta vi, att då Kongl. Maj:ts proposition afläts till Rikets Ständer sommaren 1854, angående ändring i 85 regeringsformeh, i afseende på Tryckfrihetsförordningens egenskap af grundlag, äfvensom i sammavchang dermed uti ätskilliga i regeringsformen och riksdagsordningen, hade följande rädgifvare säte, om ocksä icke stämma, i Oscar I:s konselj :. Justitieminister och kontrasignent: grefve Gustaf Adolf Sparre. Utrikes ärendens minister: friherre Gustaf Nils Algernon Adolf Stjerneld. Krigsministers grefve Adolf Fredrik Nils Gyldenstolpe. Sjöminister: Carl Hans Ulner. Civilminister: Johan Fredrik Fåhrzus. Finansminister: friherre Carl Otto Palmstjerna. Ecklesiastikminister: Henrik Reuterdahl. Konsultative statsräd: Nils Fredrik Wallensten, Johan August Gripenstedt, grefve . Carl Göran Detlof Mörner. Ännu den 5 Juni voro dessa statsrådets ledamöter, dem vi uppräknat i den ordning 6 4 regeringsformen och i öfverensstämmelse dermed Rikets Ständers riksstat upptaga dem och departementerna (att den sä kallade Sverges och Norges Kalender, utgifven efter Kongl. Maj:ts nådigste förordnande af dess Vetenskapsakademi, gör en konst i regeringsformen, är nu mera fullkomligt i kostymen), — voro, säga vi, dessa tio herrars namn de mest obskura på Skandinaviska halfön; men efter den 6 Juni -— Propositionens födelsedag på sjelfva ärsdagen af Regeringsformen 1809! — är deras plats utstakad i odödlighetens tempel. ... mellan Herostratus och PoHznac. Ce west que le premier pas qui coute. Denna gången var tryckfrihetsförordningen nageln i ögat; härnäst blir nog regeringsformen den invalid, som skall afföras ur rullorna; och sedan: lefve Carl XI:s oinskränkta välde, Gustaf III:s föreningsoch säkerhetsakt, Gustaf IV Adolfs krigsgärd! Lefve den 13 Mars! ned med den 6 Juni — 1809!..... Så kunna sakerna bringas på spetsen, på branten, äfven under den upplystaste, den menniskovänligaste, den bästa bland furstar, när hans rådgifvare lida total brist på politiskt förständ och karakter! Så aflopp det äfven för den lika olycklige som rättrådige Gustaf IV Adolf, hvars fall sedermera hånades på både vers och prosa. Vi erinra oss ännu rätt lifligt från barnaären travesteringen af Dumboms lefverne, hvilket lämpades på exkonungen, och der denna vers af Kellgren: I vaggan hade han med nöd En gammal käring, som såg om sig; Vardt derför illa sjuk — men kom sig; Och lefde sedan till sin död, omgestaltades sedan i följande rim; Päå thronen hade han till stöd En grefve Ugglas, som såg om sig; Vardt illa rädd, och deraf kom sig, Att han ej satt der till sin död, Ingen monark har någonsin mera af sitt hjertas innersta hatat tryckfrihet och opposition än denne Gustaf Adolf; ingen furstes öron hafva mera än hans varit skonade från obehagliga sanningar. Att ingen ljussträle skulle tränga fram till thronen genom pressens vehikel, derföre drog hofkansleren Zibet nitiskt försorg; och lika sorgfälligt utestängde grefve af Ugglas, baron Rosenblad, polismästaren Ahlberg-Edelereutz väckande missljud frän alla, som kunnat omedelbart våga försöket att operera den blinde konungen för starren. Han hvarken ville eller fick se med egna ögon. Hans enstaka höjd stod insvept i ogenomträngligt mörker. Det skingrades först sedan den arme, ädle, blinde fursten störtat, utan räddning, ned iden afgrund, som under detta mörker småningom öppnat sig under hans fötter, Ju närmare han, omedvetande, nalkades sitt fall, desto mera slog han sig på andaktsöfningar och andliga svärmerier. Hans käraste verldsliga förströelser bestodo i uniformsförändringar, i hvilkas uppfinnande och förbättring han oförtrutet biträddes af en bland sina förtrogne: presidenten i krigskollegiet baron Bror Cederström. Militären omordnades: de skattdragande knotade i mjugg; allmänheten hviskade sitt klander och förakt man och man emellan, så att dessa tänkesätt slutligen voro le secret de la comedie i hela. Sverige. Blott en enda person fick ej del af hemligheten, och denna person var — Sveriges, Göthes och Wendes stormäktigste, allernådigste konung. Denna Herrans smorda, oaktadt all sin gudsfruktan, detta för sina gerningar Gud allena responsabla konungsliga majestät, oaktadt s na munläs på yttranderätten, störtade så djupt, sä hjelplöst, att exemplet bort innefatta varning och verka afskräckande, åtminstone så länge det sekel täljdes, under loppet af hvars första årtionde katastrofen inträffat, Men 1809 års lagstiftare stodo alltför nära den kongliga förblindelsen och dess följder, atticke frukta ett återfall, om icke thronens och folkets rättigheter pe ——————LLLLL