Aftonbladet – 14 juli 1854, sida 2

han befallte mig. Först kunde jag ej se något, men ridande ett litet stycke framåt, såg Jag tydligt en stor eld på nägot afstånd, säsom det syntes, ibland träden. Detta kan icke vara en lampa eller ett ljus,, sade jag, odet är mera likt skenet af en eld,. Mycket troligt,, sade Antonio. Inga queres (hus) finnas på detta ställe; det är otvifvelaktigt en eld, antänd af dicrotunes (fårherdar); låt oss gå och söka upp dem, ty såsom du säger det är obehagligt att rida omkring under natten bland regn och smuts.n Vi stego af och gingo in i skogen, ledande våra gångare försigtigt bland träd och buskar. Efter ungefär fem minuter uppnådde vi en liten öppen plats, på andra sidan af hvilken vid foten af ett stort korkträd en eld brann, och vid densamma stodo eller sutto två eller tre figurer; de hörde vårt annalkande och en af dem ropade Guien Vide (Verda)? Jag känner den rösten,, sade Antonio, och lemnande hästen hos mig skyndade han hastigt fram emot. elden; genast hörde jag ett Hollah! och ett skratt och snart uppmanade mig Antonios röst att komma fram. Vid elden fann jag två mörklagda gossar och en ännu mörkare qvinna af omkring fyratio år; den sednare satt på hvad som syntes vara hästeller mulåsnepackning. Jag säg äfven en häst och två mulåsnor bundna vid de omkringstående träden. Det var i sjelfva verket en ziguenarbivuak... Kom fram, broder, och visa dig, sade Antonio till mig; du är ibland vänner; dessa äro af Errate, just dem jag väntade att finna i Trujillo och i hvilkas hus vi skulle hafva sofvit. Och hvad kunde förmå demp, sade jag, patt lemna deras hus i Trujillo och gå ut i denna mörka skog, för att här under blåst och regn tillbringa natten ? De komma för någon Egyptens angelägenhet utan tvifvel, broder,, svarade Antonio och denna angelägenhet är icke vår, Calla boca! Det är en lycka att vi funno dem här, annars skulle vi ej hafva fått någon aftonmåltid och våra hästar ingen säd.,