Aftonbladet – 10 juli 1854, sida 3

san fotas på dessa frågor, som på en g-vuomför: granskoing af systemet i sin helhet. Men jag fåsia mig ej så mycket vid hvad felaktigt regeringen gjordt. som ej fast mera vid hvad den underlåtit, hvilket ä rillräckligt att visa det man läter statsskeppet drifv: med tidens ström, obekymrad hvar det stannar, blott tiden går och man hamoar sjelf i ro, i stället att såsom sig höfves fatta rodret med stadig arm och säwa en kurs, som ledde till allmän upplysning och välstånd. Främst bland underlåtenhetssynderna sätte jag representationsfrågans fall. Det har här i dar blifvit yttrat att regeringen, och enkanverligen en de pu tadlade, bar framlagt ett representationsförslas vid 1847 års riksdag. Sannt. Men erinrar sig de talaren huru samma förslag af samma regerivg Vi. 1850 ärs riksdag, då det till slutligt antagande förekom, understöddes ? och äfven om det vid samn:: riksdag fallit, hvarföre framlades ej ett ny? Had regeringen visat samma intresse för representat onsreformen som för de s. k. instruktionskomvanierna så hade den frågan sikerligen varit mera avancera ån den nu är. Närmast representationsfrågan kommer i vigt lagreformen. Jag vet väl att detta är et arbete som fordrar decennier, men just derföre forirar jag att hvarje justitieminister skall deråt egn sin oaflåtliga uppmärksamhet och sträfva att komm: sill ett lyckligt slut. Det har förvånat mig att blaur de talare som här uppträdt till rådgifvarnes försvar finnas män, som dels äro dels varit i utöfning af de: vigtiga domarekallet. Hafva de ej sjelfva kommit : :.rfarenhet huruledes domar måste afkunnas, som ej kuona verkställas och derföre emottagas af brottslin sen med ett ofta inför domstolen illa doldt hånlöje ierföre att han äger ful visshet derom att verkstä! ligheten uteblifrer. Har icke detta bedröfliga förhållande redan undergräft akiningen för lagarne, oc! skulle ej detta kraftsär, om det onda får ohimmad: fortfara, vidga sig derhän, att all aktning för på lag grundad öfverhet försvinner. Men om man känner ig för svag att handlägga en reform i våra lagar. så borde man ätminstone kunna besörja utgailringen af en mängd föråldrade författningar i alla riktningar. hvilka tid efter annan framdragas af dem som vilia väcka förargelse. Så är t. ex. ännu i dag förbjudet, vid samma straff som för falsk myntning, att till invisning begagna tryckt blankett, och likväl nödgas hela handelsverlden begagna sig deraf för tidsbesparing. Men om det är bedröfligt att hvarken representa ionseller lagreformen något avancerat, så är det djupt smärtande att skolreformen hvilar. I rmedelta! torde de, som komma i ätnjutniog af skolundervisning, dertill använda 5 år. Om man således under 5 år åter skolreformen ligga nere, och derigenom beröfvar -n mängd af det uppväxande slägtet nödig undervisnins, så har man möjligen spillt hela deras framtid och gjort dem, som kunnat blifva nyttiga samhllsmedlemmar, till okunniga trälar. Man anmärker om eit anslag missbrukas, men det gäller likväl då :1ou en summa penningar, som kan ersättas; hvaremot försummad uppfostran är en samhällets förlust, som blir oersättlig. Den säkraste mättstocken på er generations bildnin-sgrad är det större eller mindre nit hvarmed uppfostran och undervisning omfattas, och jag anser derföre icke nationalrepresentatiorer kunna hysa förtroende till en regering som med händerna 1 kors lemnar skolreformen åt sitt öde. Mer än ep gäng har jag förklarat min äsigt vara, att landet mycket väl kan bära alla behöfliga skatter, och att regeringen borde erhålla erforderliga anslag Så bar ock skett vid innevarande riksdag. Men deite medgifvet, så borde regeringen förunna folket all den liudring, som skull kunna uppkomma genom skatt-bördornas jemnare fördelning. Har detta skett? Behöfves mer än att hänvisa på den ovilja hvarmed koDungens rädgifvare bebandlat skatteförenklingsfrägan. Men utom den jemnare fördelningen af skatterna finnas andra ätgärder, som kunna bilraga att lättare gifva skatter, och säsom de förnämsta bland dem räknar jag bankfrågan och kreditlagstiftningsn. Furu hafva dessa frågor blifvit behandlade. En kommit:e nedsattes och afgaf ett vidlyftigt betänkande, som med ett simpelt remissomslag, alldeles såsom representationskommittens underd. utlåtande, öfverlerunades till ständerna utan att regeringen dervid afgal någon definitiv proposition eller ens tillkännagaf six ega en egen åsigt i saken. Det är ett beqvamt sätt att komma ifran saken, men icke leder det till nagot annat mäl, ty man kan väl ej begära, att Rikets Ständer skola sitta och utarbeta lagförslag. Hur länge skola vi umbära ett orduadt bankväseude. Vill man ej ännu erkäona, att penoingecirkulationen i sam bället är som bledets omlopp i menniskokroppen. Är detta hämmadt så lider den, och om den ej alldeieförtvinar, så bevisar det blott att den är stark. IE: bland utskottets anmärkningspunkter visar huru filialbankfrågan blifvit af regeringen behandlad, och man igenfinner deruti, såsom uti mycket anvat, det för härskande begäret att qväfva i trånga former hvarje lifsfrö, som Ständerna utså till en friare utveckling af allmänna rörelsen. En talare har yttrat, av intet land har sä hastigt som vårt öfvergått frän ett föraldradt til det bästa system i kreditväsendet man känner. Detta yttrades likväl under förutsättning, att allt det goda kommitteen tänkt skulle komma till verkställighet ganska snart. Man fiuner att det är ett litet ganska betydande soms emellan oss och dei lyckligare belägeuhet talaren förespeglat. Det är mer än väl ädagalagdt hurusom regeringen främjat prohibitisternas bemödanden att förhindr: nbilligt pris nödväudighetsvarors. Regeringen och prohibitisterna ega samma skaplynne. Prohibitisterna votera hvad som helst åt regerivgen, på det att de sjelfva måtte tillatas att i sin tur, genom förbud vare sig i bokstäfver eller siffror, få beskatta folket Dett. förbund borde kunna upplösas, sedan regeringen i alls fall erhällit nästan allt hvad den begärt. Som man vet utgör det en af denna riksdags glanspunkter, att ett liberalare tullsystem blifvit omfattadt. Om nu ej intrigen lyckas bortspela hvad insigterna och arbetsam heten genom ihärdig sträfvan ästadkommit till förbätirande af vär tull-lagstiftning, så är det dock storligen att befara att, om rådgifvare, som äro prohibi tistiskt sinnade, och dessutom hafva för vana att inför konungen uppträda emot rikets ständers beslut, skola bringa tullreformen i verkställighet, densammsu kommer att på ett eller annat sätt bortfuskas. En talare har yttrat att regeringen väl icke måtte vara så tadelvärd, då man vill medgifva att landet under sista decennierna gått framw., Spanien har. oaktadt inbördes krig och skakningar under snart en mansålder, gätt framåt i materiel förkofran; men ingen lärer väl derför kunna påstå att inbördeskriget inte varit så ohelsosamt då landet det oaktidt kunnat gå framät. Då jag icke högt skattar den negativa förvjenst, att icke hafva störtat landet i stora olyckor, så kan jag för min del ej annat än anse såsom ett rädgifvarne tillräkneligt fel, att regeringen icke begagnat sitt initiativ uti någon af de vigtigaste retormfrågorna. Såsom ends ursäkt för denoa under tatenhet har man föreburit att regeringen har ingen tid att egna de stora frågorna för det olidliga arbeet med de såkallade besvärsmälen. Detta låter n:s0:, men innebär ingeuuing, ty först och främst är det regeringen sjelf, som med välbehag blandar sik uti allt, till och med de minsta småsaker; för det avdra blifva sådana underdåniga besvär ofta liggande 1 åratal, innan de med nådigt svar afhjelpas. Ett exempel som i sig innebär bevis på begge dessa påstäenden : den vigtiga frågan gälde huruvida fiskrarnv i Norrland skulle få packa sin egen fisk uti tunnor gjorda af trädslag, som fanns inom provinsen och dervill kunde användas, eller om de skulle nödgas sända till aflägse orter efter ek eller bok. Öfver är och dag fingo de väota på svar. Detta är oklokt af regeringen, ty mänga finnas uti detta land, som icke känna regering n genom nägot annat än dess begär att öfverallt ingripa i enskildes alldagliga bestyr och s-sselsättuivgar, hvarigenom mängden af besvärsmål uppkomma, hvilka sedao handläggas så, av de alstra missnöje; men detta missnöje, ehura obe tydlig hvarje fråga för sig än är, verkar dock på na doucu såsom sand i skorna på vandraren. Då isg sålunda anser mig hafra visat att den nu varande regeringen, i stället för att med säker bli och stadig arm stvra stat.skennat JAlit detsarm -— mm