Aftonbladet – 4 juli 1854, sida 2

IMMIAVL MA VAN MÄVMENMAIMve Dechargebetänkandet. Af de särskilda anmärkningar, som borpareoch bondeståndens ledamöter inom konstitutionsutskottet framställt i sin reservation, till grund för den allmänna öfversigten eller omdömet af regeringens politiska system, hvilken öfversigt redan meddelats, intaga vi nu de väsentligaste delarne, så lydande : 1:o. Allmänna författningar. Bland dessa tillhör utan tvifvel första rummet: A). Kongl. förordningen, angående tllägg till nu gällonde föreskrifter i afseende på hemmansklyfning och jordafsöndring, gifven den 13 Juli 1853. Förordningen i detta ämne af den 19 December 1827 mottogs, vid dess utfärdande, af klander från fiera håll, hvilket klinder hade till följd, att kommittcer nedsattes i länen, för att i ämnet meddela ytande, och att en kommitte derefter förordnades, för t uppgöra förslag till ny författning i ämnet. Detta stnämnde förslag framlades för 1840 ärs ständer, hvilka godkände förslaget i dess flesta delar, men uttryckligen förklarade, att något visst mantal för utklyfningen icke skulle bestämmas såsom allmän regel. utan att, innan någon ändring i förordniogen af 1827 egde rum, en särskild undersökning iaom länen skulle ske rörande denna fråga, och i den blifvande författningen särskilda bestämmelser, beträ fande minsta mantalet för klyfningen, utsättas för hvarje län eller för vissa delar af länen, der omständigheterna sådant påkallade. De hufvudsakligaste förändringarne i den gällande författningen, som af kommitcten blifyit föreslagne och af ständerna godkände, innefattades deri, att jordafsöndringen för alltid icke skulle få ega rum med mindre, än att den afsöndrade delen medförde besutenhbet och att afhandlingar om heramansklyfning, som voro stridande emot författningen, skulle anses ogilda och ätergå. Denna fråga blef emellertid icke afgjord före 1844 ärs riksdag; och som förslaget till hela sin syftning var stridande emot de grundsatser, som frän och med nämnde tid inom styrelsen gjorde sig gällande, antog man desto hellre, att förslaget mäste anses helt och hället förfallet, som de sednare ärens erfarenhet åstad kommit en fullkomlig förändring i tänkesättet i afseende på arbetsklassens rättigheter; och dena märkligaste tilldragelsen inom detta decennium, den stora emigrationen från Storbritannien, mäste än mera bafva öfvertygat äfven den kortsyntaste, att vägen i detta, som aadra hänseenden, går framät och icke tillbaka, och att man mäste understödja arbetarens sjeltverksamhet och icke motverka den. Utan de anledningar, som saledes företedde sig derföre, att detta förslag, beträffande en fråga, deri hvarje år och hvarje dag medfört och spridt, mera insigt och mera upplysning, kunde afgöras med fasthållande af åsigter, vllbörande en tid, som jemförelsevis kunde kallas aflägsen, mötte ock derföre ett hinder af stadgandet i regeringsformens 87 S, att ständernas beslut om lagförändringar skola anses förfallne, derest icke konungen genom utfärdad författning dem godkänner före början af nästföljande riksdag, hvilket stadgande måste ega tillämpning åtminstone på de delar af förslaget, tll följd hvaraf afhandlingar om eganderäti till hemmansdelar af mindre manial än en ättondedel, eller om sådane, hvarå besutenhet icke eger rum, skulle ätergå och anses ogilde, äfvensom att lagfart på grund af dylika afhandlingar icke finge ske; föreskrifter, som innefatta högst väsendtliga ändringar i lagens ätskilliga rum, säsom 1 kap. 1 jordabalken samt 4 kap. I 5 samma balk och koagl. förordningen den 13 Juni 1800. Ieke desto mindre, och utan ringaste föranledande af någon förnyad hemställan frän Ständerna föredrogs denna fräga hos Konungen den 13 Juni 1853. Så vida antagas får, att grunden för beslutet och afsigten dermes endast skulle vara att ästadkomma kontroller för efterlefnaden af 1827 ärs förordning, så skulle ej eller det nya förslaget innehålla några ändringar i nämnda förordning. Sjelfva förordningen af den 13 Juni 1853 omtalar ej eller i inledningen eller rubriken nägon ändring, utan innehåller uttryckligen, att erfarenheten visat behof af föreskrifter i ndamål att försäkra efterlefnaden af den äldre förordningen. Ändock förefinnes en sådan högst väsendtlig ändring, enär jordafsöndringen för alltid iallmärhet blef förbjuden, om icke den läzenhet, som afsöndras, kan bilda enahanda besutenhet, som om hemmansklyfning blifvit stadgadt. En ändring i den äldre förordningen innehålles ock i föreskriften om visst hemmantal af !g:dels mantal säsom norm för utklyfniogen; och denna bestämmelse står i strid med Ständernas beslut, på sätt ofvan är sagdt. Deremot öfverensstämmer ogillandet af afhandlingar, rörande obesutna hemmansdelar, väl med ständernas beslut, men innefattar, såsom jemväl ofvan blifvit erinradt, cn afvikelse från 87 regeringsformen, enligt bvilken ständernas beslut i denna del förfallit, så avt det icke vidare kunde tillämpas, utan intrång i ständernas lagstiftningsrätt. . Dä det lemnades utan uppmärksamhet, både att författningen verkligen utgjorde en ändring i 1827 rs förordning, och att ständerna be-ärt en förberedande utredning af det lämpliga minimum för hermmansklyfning inom hvarje ort, innan nägon ändring i 1827 års förordning egde rum, och afseende ej eller fästades på det förändrade skick, hvari frågan sig befunne, sedan ständernas beslut i afseende på lagförändringen icke inom föreskrifven tid blifvit tillsmpad, hafva derigenom uppkommit de missförhällanden, att ändring blifvit gjord i en-gällande förordning, utan att denna är vorden förklarad att vara ändrad; att ett stadgande blifvit lemnadt, som, å flera orter inom riket, om icke å de fleste, föranleder undartagsbestämmelser, hvilka derjemte saknas för tilämpningen under en tid, som icke af någon föreskrift är begränsad; att K. M:t saknat kännedom om det förändrade tänkesättet i afseende på hemmeansklyfs ning och jordafsöndring, som ofelbart funnit ett utryck, om Ständernas beslut blifvit följdt, så attupplysniogar i dessa hänseenden infordrats, förr än före. dragningen egde rum; samt slutligen att Svänderras lagstiftniogsrätt blifvit för nära trädd. Lägges ru härtill, hva : som icke kan förnekas, att författnirgens tillämpning skall åstadkomma de vidunderligas.e förbållanden, då, för att anföra endast ett exempel,