Aftonbladet – 3 juli 1854, sida 2

bruna myrer eller smärre grönare fläckar, som antyda menniskornas boningar och odlingar. I öster framstår Östergarns kalkberg (Thorsbergens dotter) och derutanför hafvet. Till den känsla af ouppfylld väntan bestigandet af Thorsborgen lemnar sällar sig dock en reflexion, hvilken här är bästa stället att uppfatta, om man ock förut under färdens lopp en och annan .gång fallit på densamma. När mar reser genom Gotland, träffar man nära nog på hvarje half mil en kyrka, och när man står uppe på Thorsborgen, kan man derifrån räkna vid vass 30, hvilkas torn spira upp från de underliggande skogsmarkerna. Åtskilligt har blifvit taladt och skrifvet om presterskapets ställning på Gotland, om den skymt af katolicismens inflytande, hvilken man ännu spårar i öns hierarkiska förhållanden. Vare äfven härmed huru som helst; vare sig att många bönder med rätta eller icke, klaga öfver höga skatter till kyrkans män (jag har hört en säga, att han till presten erlade 8 tunnor råg, 3 marker smör, 1 oklippt lam samt ved och dagsverke efter ett hemman, och att han således betalade presten 2 rdr bko för hvarje predikan denne höll); så mycket är dock visst, som att i ett annat hänseende har denna församlihgarnes talrikhet bidragit till att på Gotland hämma den tidsenliga utveckling, hvartill annars så många skäl och anledningar förefunnits. Derigenom att landet är så sönderdeladt i många små kommuner, splittras den allmänna andan i för många och skiljda intressen, och hoptrasslas en mängd förhbällanden, som äfven i andeligt hänseende behöfde ett storskifte. Allmänt nyttiga företag af vidsträcktare omfattning, sammanhållighet i frågor, som röra större menigheter i gemen, kunna svårligen åstadkommas, derföre att bönderna känna sig böra till skilda småsocknar liksom skilda samhällen. Härigenom uppstår ock i annat hänseende en afstängdhet, som är särdeles märkbar. Jag har träffat gammalt folk, hvilka väl en och annan gång i sitt lif gjort en stadsresa till Wisby, men näppeligen varit 4, mil utom socknen i ett annat väderstreck. Kännedomen om närboende personer och förbällanden är härigenom omöjlig, lusten att komma någor annorstädes än till sin kyrka finnes ej, lika litet som åhågen eller behofvet att från andra hemta något, som kunde vara värdt att sjelf använda. Häraf bärflyter torftigheten på lättade kommunikationer, och i ännu högre grad denna sega vidbållighet vid det egna, det gamla, det vanda, som utmärker Gotlänningen kanske mera än någon annan, och som väl kan göra honom till god Gothemsbo, Angabo