Aftonbladet – 3 juli 1854, sida 2

Landsortspressen om den kongl. pröpösitlonen angående tryckfriheten. . Nya Wermlandstidningen af den 28 Juni yttrar härom bland annat följande: Regeringen har föreslagit tryckfrihetslagens utstryande ur grundlagarnes antal; konstitutionsutskottets udelsmän och prester hafva dertill lånat sivt biträde, ch gynnadt af slumpen, genom den förseglade sedeln, har detta blifvit lyckosamt. Den fria yttranderätten är ett band på förtryckaven, ett värn för den svage. Det är icke nog för nakten att kunna väldföra den värnlöse; den vill äfven qväfva hans klagolåt. Tryckfribeten är kanhända den enda konstitutionella irihet Sverge eger. Man säger sig vilja bibehälla den som grundsats i vära grundlagar. Svenska folkets rätt att sig beskatta stär äfven der såsom en yrundsats, men huru denna grundsats, satt i utöfningen är besksffad, derom lemnar kammarrättens advokatfiskal, andra att förtiga, årliga bevis. Med den grundsatsen kan det alltså vara nog! En lag, af så oberänelig vigt för samhället och för individen, skulle den icke förtjena att qvarstå i våra grundlagar? Skulle de förändringar, om de ock blefve förbättringar, som denna lag, hvilken i nära ett halft århundrade varit det förnämsta stödet för svenskmanna frihet och rätt, tarfvar, numera vara så brädskande. behöfva så föga allvarligen betänkas, att de hädanefter skulle underkastas endast trenne riksständs tillfälliga pluralitet vid en riksdag, bero af regentens godtyckliga nförklaringar, -— äfven då, när regerinsen anser sig angripen i tryck, och således i sjelfva verket icke är opartisk? Vi tro det icke. Vi hafva icke blundat för tryckfrihetens missbruk; men de äro icke sä farliga, som man förespeglar sig, eller vill förespegla andra. En beskyllning i tryck skadar ej så farligt som det smygande förtaiet. Den ena kan vederläggas, det andra icke. Lika skall med lika botas heter det. Må regeringen derföre vill sin disposition ega en tidning, som utdelas till hvarje kommun i riket. Den eger då ett ofelbart medel att tillint göra det onda en ofosterländsk press, styrd af egennyttan, hatet och illviljan, söker att sprida eller verka ibland allmänheten. Denna allmänhet får då se sakerne icke endast frän den skefva synpunkt, det otidiga klanderbegäret nu framställer dem; och upprigtigt upplyst om saoningen, skall folkets naturliga goda omdöme snart låta det finna det rätta. Hvilka andra och bättre medel vill man då införa emot missbruket af tryckfriheten och som derjemte icke undertrycka denna frihet? De straff den nu gällande tryckfrihetslagen älägger, äro icke att skämta med, då de påfordras och tillämpas. Man invänder, att dessa straff icke alltid träffa den sannskyldige författaren, och det är ganska illa; men det ofelbara sättet att hjelpa detta lärer, efter hvad vi tro, ännu ingen lagstiftare kunnat päfinna. Den i Wadstena utkommande tidningen Göta har en artikel rörande samma ämne, deri den visserligen uttalar sig något obestämdt, men tillägger slutligen, att om tryckfribetsförordningen utstrykes ur grundlagarue, borde också för konseqvensens skull riksdagsordningen och öfriga rikets grundlagar frånkännas dessa sina egenskaper, emedan erfarenheten visat att erforderliga reformer i dem äfven äro svåra att genomdrifva.